abitof

En skymt av framtiden
Julen har passerat och efter en så underbar jul måste jag säg aatt jag snart behöver en backup för att förvara alla fina minnen. Julklapparna är väl det som är minst viktigt men jag känner att min julklapp från Anton är en riktig höjdpunkt. Jag har fått en iMac så att jag kan fortsätta min väg som illustratör och vara mindre begränsad. Alla har vi drömmar - att försörja mig som illustratör en utav mina. I och med gåvan av Anton har min väg dit förkortats avsevärt. Man kan inte köpa lycka, inte köpa drömmar och heller inte köpa framtiden men det finns dom som kommer på sätt att visa sin kärlek och sätt som gör det lite enklare att uppnå alla dessa punkter - det är vad Anton har lyckats med! Så förutom god mat, massvis med kärlek, motor, sömn och sällskapsspel så har julhelgen även gett mig en skymt av framtiden.

En del går framåt med stormsteg och tragiskt nog blir några "left behind".
Det är en utav verklighetens många faser. Det vi inte får glömma är att det vi visar offentligt är den vi är, utåt sett. Det går inte att övertala någon att vi har förändrats. Enda sättet att förmedla en utveckling är att visa den. Ibland tvivlar jag mer på verkligheten men ibland tvivlar jag även mindre. Gårdagen var en enda stor berg-o-dal bana. Där jag blev chockerad av en del människors tragiska beteenden och personliga egenheter. Vissa gör verkligen allt för att känna sig större. Men jag blev å andra sidan överraskad av andras storhet.

Alla människor har det fria valet, fria valet till åsikter, fria valet till handlingar. Jag har tagit mycket skit i mina dagar men efter 10 år i förtryck kommer jag aldrig mer att låta någon köra över mig. Tro det eller ej men igår blev jag påhoppad - helt oprovocerat. Jag lärde mig någonting väldigt viktigt. Och jag förändrades i samma stund som det klickades på Enter.  På något vis var det skönt att säga ifrån och skriva utropstecken. Tro mig - det är ingenting den här damen är van vid. På sin höjd artikulerar jag lite mer för att göra mig förstådd. Men inte igår. Turligt nog gick solen upp igen då den mest fantastiska personen på jorden ringde mig. Vi vet alla vem det är men det tåls att sägas igen - Anton. Med några väl valda ord fick han solen att stråla åter igen. En varm känsla spred sig inombords. Jag kan inte förändra andras beslut men jag kan glädjas till deras positiva utveckling.
Vilken resa Anton. Du & Jag. <3 På
Fredag ska det busas ;)



"Today is the beginning of my new life.
I am starting over.
All good things are coming to me.
I am grateful to be alive.
I see beauty all around me
I live with passion and purpose
I take time to laugh and play every day
I am awake, energized and alive
I focus on all the good things in life
And give thanks for everyone of them
I am at peace and one with everything
I feel the love, the joy and the abundance
I am free to be myself
I am magnificience  in human form
I am the perfection of life
I am so greateful to be ME"

Orden som jagat mig hela mitt liv
Ord som betydelsefulla människor tragglat om i snart ett decennium. Hur jag än gör har jag inte förmågan att vara lagom. Jag tycker någonstans att det måste finnas människor därute som uppskattar när man inte är lagom. I snart en dekad av år har jag försökt att förändra mig själv, den starkaste biten av mig, det som representerar mig. Men. Jag har kommit fram till att det inte går att förändra en sak som personifierar all of me. Det jag kan göra är att förbättra mig eller i det här fallet försämra mig. Tvinga mig att bry mig lite mindre, tvinga mig att vara lite mindre kärleksfull. Men efter flertalet fällda tårar tror jag inte att detta är en förändring som jag kan göra och därefter må bra av. Jag predikar gärna om hur man kan förändra sig själv genom att mantra, genom att upprepade gånger gå emot sin egen känsla och att det tillslut känns naturligt att göra på det nya förändrade sättet - i mitt fall att vara mera lagom. Men något som inte är i min natur kan uppenbarligen heller aldrig bli det, trots att jag övat och tvingat mig - kan jag aldrig någonsin vara lagom. Jag kan däremot försöka och tvinga mig att vara mer lagom men det blir aldrig jag. Idag lever jag bättre genom att tvinga mig till detta. Men det blir aldrig naturligt

Helgen har strax passerat, jag har hunnit ta vara på tiden och har endast gjort exakt detjag vill göra. Nu inväntar jag filmkväll med bästa sällskap. Inatt stannar jag i Skellefteå och åker direkt till jobbet i morgon. Vilken frihet det är med körkort. Så himla skönt. Vi kände för att avsluta helgen med någonting riktigt mysigt. I och med att jag bor i Boden på veckorna så faller söndagen oftast bort. Eller föll bort, innan jag tog armen ur röven och tog mig körkort. Nu kan jag enkelt ta vara på tiden precis så som jag vill och vilken lyx det är att åka hem exakt när man vill.

Nästa helg tänkte jag faktiskt unna mig en fylla. Vad säger ni om det? Nu har det vilats färdigt här. Dock måste jag ränka dagarna som är kvar fram tills nästa test med Vo2Max, jag kan ju inte supa ner mig och få dåligt resultast, nej, det ska vara goda mariginaler.

Jag tror fullt och fast på det här med att Jinxa.
Det blir en hel del påminnelser till männikor omkring mig. Särskilt till Per, min kombo. "Åh nej säg inte så, du Jinxar det och då blir det ju inte så". Än dock kan jag säga att helgen har fått mig att slappna av och tro på... ja det kan jag ju inte säga för då jinxar jag det och då vet vi alla vad som händer.

Alexandra undrar om min 37 punkter som jag ville förändra i livet
Ja du, det är ju så många punkter, jag har alla uppskriva bara för mig själv men det innefattar allt från förlåtelse, ändra på fula vanor, bli ekonomisk, vara ärlig även i de knivigaste lägena, tänka före jag agerar, aldrig höja rösten, låta andra människors dåliga beteende stå för dem själv, inte försöka hjälpa den som inte vill bli hjälpt. Inte förändra andra människor. Bidra till att dom jag älskar kan blomstra fritt, vara fri, backa och se situationer från alla synvinklar och agera efter det som är bäst för alla. Uppskatta mig själv, inte vara materialistisk, inte vara skeptisk, bli en positiv realist, och mycket mycket mera.. starta pensionssparande, köpa minst en aktie, ;) massa massa :)

Sandra undrar hur jag kan vara så glad
Att avklara punkterna ovan har bidragit. Sedan att se livet som så enkelt det faktiskt är. Vad du gör det till. Var gnällig och bitter och ha ett gnälligt och bittert liv eller peka finger till bitterheten, hoppa jämfota med tummarna under armarna, shotsglas runt ögonen och sockerbitar som tänder - vem tror du har roligast? Vem tror du blir lyckligast?

I helgen kommer jag faktiskt att förgylla Boden med min närvaro. Någon gång i vintras var senaste gången och jag måste säga att Boden blir bättre när man får sakna det lite. Mitt älskade Bränna har öppnat uteserveringen - osökt kommer jag att tänka på iskallt rosé, infravärme och filtar. Boden lockar på ett märkligt oförklarligt vis. Förgylla mina dagar kommer min älskade Johanna att göra. Det blir schlager-glamour och champagne i Luleå. Men först. En liten överraskning till min älskade gumma!

Tänk så enkelt livet är egentligen
Jag vet att jag tjatar om detta men det är som "Konsten att vara snäll". Livet är så enkelt. Ditt bemötande, ditt sätt att vara formar hela din framtid och dina framgångar. Sluta tjaffsa. Tänk logiskt och var lugn - då flyter livet på nästan av sig själv - helt smärtfritt!

Födelsedagsfirande
Vilken fredag det blev, stress som galning, party alldeles för sent och sedan upp tidigt för att ta emot hela Antons familj och bjuda på lunch. Trots att vi var sena och jag var näst intill panikslagen gick allt jättebra. Maten blev jättegod och alla var nöjda. Viktigast av allt - Antons smile försvann nog inte en sekund! Och vilka presenter. Rörande när alla parter verkligen tänkt till.

Helt galna
Jag kan i och med helgen konstatera att jag har superhärliga vänner och en helt galen livskamrat. Jag har sällan skrattat så mycket som i helgen. Äta habanerosås från helvetet, mental picture planting, fest, mode, dans, show, grill-time, badtunna och mycket mycket mera!
Under fredagens megafon-fest kände jag mig verkligen som en prinsessa. Anton flirtade flitigt med mig från scenen och utanför scen var armen ständigt omkring mig. <3  Tyvärr misslyckades vi med vår “ja må du leva”- sång. Anton hade lurat oss att han skulle bära en one-pice. Jag hade informerat vännerna att när han entrar scenen med denna sjunger vi on top of our lungs “ja må han leva”. Han kom naturligtvis aldrig ut med en one-pice. Det var något han sa för att jag inte skulle vara så nervös över min klädsel. Skit också!

Trots att jag valde att vara en partypooper under lördagen så kom mina vänner från Boden och gjorde Skellefteå osäkert tillsammans med min älskade Anton som agerade perfekt värd. Det är vad jag kallar kärlek och vänner. Min rygg var så upp och ned att jag kände att det var dags för vila. Jag kan då konstatera ytterligare en sak. Mina vänner är galna, min karl är galen och man kan ha hur kul som helst när man ligger hemma och får fyllesamtal under kvällen. <3 Tack alla för en härlig helg!


Jag förtjänar inte det här..
Många jobbar och sliter utan resultat. Mår dåligt och våndas över att ingenting händer. I helgen har jag fuskat. Jag är en fuskare. Men trots detta fortsätter min viktnedgång. Om än sakta så går jag ned.

...är något som alla människor vill och behöver känna.
Men ibland kan denna trygghet ställa till det. Man stannar kvar även fast man egentligen behöver vara någon annan stans och i vissa fall får man inte tillräckligt med trygghet och blir otålig pågrund av den bristande tron på framtiden. Oro. Oro är grunden till detta trygghetsbehov vi alla känner mer eller mindre. Erkänner eller erkänner inte. Vi lever bara en gång. Lev. Lita på att vad som än går fel - kan det inte vara fel får då skulle det inte inträffa. Finns det ett slut fanns det ingen mening. Du har handlat rätt. Finns det en mening - kommer den varesig vi vill eller inte.

Vissa gånger har jag tappat modet. Det är i situationerna när människor har behandlat mig som en trasa. Trots all den energi jag lagt ned. Trots att min själ fått sig en törn på grund av att jag lagt ned så mycket tid på att fixa, hjälpa eller bara för att få situationer att fungera. Som jag har ställt upp. I vissa fall har jag ångrat mig sekunden efter. Jag har skyddat personer jag bryr mig om på ett vis där jag till och med tagit på mig skuld för något jag inte gjjort. Jag har vänt människor emot mig för att skydda personer jag älskar. När jag sedan blivit övergiven. Lämnad i min egen björntjänst. Har jag alltid tänkt - sanningen kommer alltid fram, synden straffar alltid sig själv. Och mycket riktigt. En efter en har synden tagit. Det är min tröst när dömande ögon tittar på mig. Jag vet att jag kan hålla huvudet högt.

Stressigt schema men fantastisk liv
För mig som jobbar på ett månadsmagasin kommer julen lite tidigare än för er övriga. Vilket jag, som älskar julen, inte misstycker till. Saken är den att även min privata planering drar igång en månad tidigare. Jag har stenkoll på läget med andra ord. Att man har stenkoll på läget ska inte beblandas med "gott om tid". När jag tittar i min almanacka blir jag mörkrädd. Det börjar pusslas på halvtimmar nu. Och när ska jag klämma in alla familjebitar som finns i mitt och Antons liv? Efter kabareten den 26, mellan 23.00 och 09.00 hittar jag en gemensam och mindre blygsam lucka.

Min gamla ungdomsvän har startat en restaurang. Jag kan säga att det inte är det enklaste att klämma in en middag där - trots att jag har ett presentkort på över 1000:-. Men det kanske går att klämma in efter lunchen, innan middagen och konserten på söndag - you get the pic.

Nu får ni inte tro att jag sitter här och klagar över presentkort, hotellvistelser, konserter, nagelförlängningar, kabareter, middagar och fotograferingar som späckat min kalender. Jag klagar över tiden. Det finns så mycket mer som jag vill hinna med. Jag är lycklig över att ha möjligheten att unna mig dessa saker på stadig basis.

My Missons:

• Boka in middag på Suzie Q's tillsammans med Anton.

• Finna tid för nya naglar inför jul & nyår.

• Pussla ihop syster & mor + respektive och bror + mig på Antons kabaret.

• Gå på kabareten med Antons familj.

• Åka på weekend inkl. show på Piteå Havsbad.

• Renovera nya lägenheten (p.s 360 i takhöjd)

• Flytta.

• Bli klar med körkortet.

• Köpa bilen. (Nedan)

Norrbotten står på schemat i helgen. Anton har spelning med Sorting Tragic på Lördagsrocken i kulturens hus. Ni kan väl komma och titta? Tyvärr är dom inte full styrka än men jag är hoppfull.

Otroligt hur mycket det kan kännas.
Under gårdagen var schemat i vanlig ordning fullspäckat. Dagen rusade förbi. I morse såg jag ett sms som jag inte hade hört under natten. "Du gör mig så lycklig". Kan man vakna till något bättre? Men så slog det mig. Jag samtalade inte med min älskling under gårdagen. Plötsligt blev det påtagligt och saknaden blev stor. Morgonen började med att besöka tryckeriet och tiden passerar utom min kontroll. Ett kort samtal lyfte upp både min älskling och mig. Men det är verkligen otroligt hur mycket det känns när man missar varandra en dag.

Vilken underbar höstmorgon
Det var något speciellt med denna morgon. Jag vaknade med ett leende på läpparna. Längtande. På promenaden till jobbet drog jag stora friska andetag. Kisade mot solen. Lät musiken ljuda i lurarna. Med ett smil som speglade själslig frid.

Förlåt Anton
Ja, jag lyckades bli sjuk. Sedan lyckades jag smitta Anton. Så nu ligger han nedbäddad och tar sig inte upp. (Ooops) Det har varit den lugnaste helgen på evigheter. För mig som insjuknade först blev det framstupa soffläge hela helgen. Emedan Anton svängde sina lurviga på Lördagens fest som jag tyvärr fick tacka nej till.
Det är något särskilt med att bo så långt ifrån varandra som vi gör. Allt blir så speciellt när man väl ses. Igår innan avfärd fällde jag till och med en tår över att behöva lämna min sjuka älskling. Som jag olyckligt smittat. Det blev middag i soffan, film och närhet i massor. Ett kärleksfullt avslut på en kärleksfull helg.

Skräckupplevelsen som jag turligt nog missade
Igår kväll var det en trött Prinsipesa som satte sig på bussen. Med lite avslappningsmusik i hörlurarna var mötet med John Blund faktum. Utan tidsuppfattning väcks jag av en förvirrad chaufför som berättar att han fått väja för en kvinna som sprang ut i vägen med armarna utsträcka och ögonen slutna. Jag kan inte låta bli att fråga mig. Om man vill somna in - varför riskera livet på andra. Varför riskera att ge alla i bussen en skräckupplevelse som skulle jaga en resten av livet. Arg blir jag.

"Antoooon! Jag vill ta den senare bussen" - var det första jag sa när väckaren ringde i morse. Trött som en gnu (vet inte riktigt varifrån de uttrycket kommer) tog jag fram min iPhone och letade nästa avgång. Svaret blev... Ingen. Hur kommer det sig att det är enkelt att gå upp när man måste? På loppet av 3 sekunder var jag pigg som en mört (låt mig tillägga att klockan var 05.00)? Nåväl, i morgon klockan 12-13 har Anton spelning i Stadsparken i Luleå. Alla är välkomna! På onsdag kommer vårt stora sommarnummer och jag åker på semester. Vi startar i Stråkan hos mamma som fyller år.

...och fram och tillbaka
Helgerna tenderar att bli mer stressande än jag egentligen vill. Därför har jag tackat nej till födelsedagsfirande i Skellefteå i kväll. Det blir tårtbak i Mirjas mammas ära i kväll. På lördag styr vi kosen mot Luleå, för dop i Liams ära. Sedan blir det Skellefteåmys resterande delen av helgen. Sade jag föresten att det här är det nedkapade lugna schemat?

Fulla studenter
"Så där var då aldrig jag", brukar vi säga när vi ser fulla studenter eller störs av dem i trappuppgångarna. Faktum är att dem flesta av er var precis likadana. Dem flesta förutom jag. Jag var hemma i lugn och ro och påtade på i trädgården. Samtidigt frågar jag mig, är det inte så att det har blivit värre? Eller har jag helt enkelt blivit äldre. Helt enkelt blivit gammal? Allt jag tänker är “Men herregud unge är du ens nog gammal för att vara ute till 21”. När jag är på krogen kan jag inte förstå hur “ungdomarna” kan supa sig så där fulla ute på allmän plats.  Ögonen pekar åt alla håll och det ser ju inte direkt representativt ut?

När andra ljuger och bedrar står mina vänner kvar...

 

A bit of Prinsipesan

Eftersom det nu tjatats om mitt bloggande tänkte jag vara vänlig nog att starta en blogg på sidan om min låsta. Vänner blir tillfrågade om lösenordet titt som tätt. Dock verkar det svårt att fråga mig rakt ut. Men eftersom många fina människor undrar vad jag gör, hur det går för mig och vad som finns bakom dessa låsta dörrar, tänkte jag att jag startar en ny blogg. En liten bit av Prisnipesan. A bit of Prinsipesan - helt enkelt. Här kan ni läsa om vad jag pysslar med om dagarna, vad jag har för åsikter och vem jag tänker på. Ni som har mitt lösenord till originalboggen behöver inte bemöda er att läsa denna eftersom alla inlägg på denna blogg presenteras även där.