abitof

Allt vi tar för givet
Ibland går inte allt som man tänkt sig. Livet tar vändningar som kan vara förutsedda, oförutsedda eller helt enkelt bara olyckliga. Det är då vi behöver kraften. Kraften vi samlar på oss i små stunder av ro och samvaro med (eller utan) människor vi älskar. Utan dom stunderna förlorar vi viktiga reserver. Reserver som vi behöver när dessa olyckliga stunder möter oss. Exempelvis om vi överraskas av cancer och plötsligt inte längre tar någonting för givet.

Det som betyder mer efter varje motgång
Solen och luften. Havren som killar utsträckta handflator när man genar över grannens åker. Doften av ren tvätt. Livets små och stora, goda ting. Den förändringen av känslor som man upplever när livet plötsligt tar en oförutsedd vändning är något jag vill att man ska ta med sig och leva med resten av livet. Ett uppvaknande eller en ”käftsmäll” kan vara den finaste gåvan du får. En gåva som plötsligt kan få dig att le åt smutsiga kalsonger på toalettgolvet, samma kalsonger som dagen före gjorde dig ursinnig. Alla har någon gång ångrat sig och insett att man tagit livet och små saker för givet och inte visat uppskattning. Men det är när vi står där, känner oss dum och inser värdet av livets alla goda ting som vi ska suga åt oss av känslan. Känslan av uppgivenhet. Ta med oss den och förvara den långt in i hjärtat.

Stödj forskningarna, hjälp till att hjälpa. SMSa "BESEGRA 5692" till 72988! Avsluta med ditt namn och bli publicerad. Läs mer på www.tillvaron.se

Jag har aldrig matchat något sorts ideal när det kommer till hälsa.
En liknelse med en sybarit passar mer in som beskrivning på min levnadsstil. Jag röker efter nästan varje glas rött eller god middag. Jag rör mig aldrig mer än nödvändigt och kan liknas med lat. Vid ett tillfälle fick jag ett recept av min läkare, efter mitt fjortonde besök angående mina lungor. Glad i hågen kilade jag ut. Satte mig i bilen och tittade på receptet. Där det till min förvåning stod 1 promenad på minst 30 min - varje dag. Jag fattade piken och ändrade mitt sätt att leva... i en månad.

Träning gör gott - har jag hört!
Men nu, nu ska jag göra gott för Boden, gott för mina kollegor och motivera andra att haka på mitt tåg. Jag ska vara med i Vo2Max där allt handlar om att förbättra sin hälsa. Jag ska maxa min syreupptagningsförmåga - tänk på allt gott det kommer att föra med sig. Kostregleringen kommer att göra mig piggare, garanterat kommer mina allergier att minska. Jag kommer även att bli gladare. Det blir man när man har bra energireserver.  Och. Är jag tillräckligt tjurig så kanske jag även går hem med en resa för mig och Anton värd 25’000:-. Men största priset är ju att klå den där Johan Ekström aka Stekarn

Jag kommer att lägga ut alla reportage på www.guidenmedia.se/boden

..som får mig att känna mig speciell
Som ni alla vet så anser jag mig ha den bästa tänkbara livskamraten. Igår gjorde jag mitt teoriprov på Trafikverket och blev godkänd. Mitt schema har varit så fullspäckat att jag inte visste om jag skulle klara det. Dagen innan kändes det allt utom bra. Men Anton han ställde upp för mig detta till trots att han själv är nyopererad. Han satt där i sängen, framför datorn och höll mig sällskap. Han strök mig på ryggen när timmarna hade rusat iväg och ryggen började värka. Efter all denna stress över att hinna med alla bollarna jag kastat upp i luften kom det fler underbara handlingar. Per min kombo och vapen-dragare bestämde sig för att bjuda mig och Anton på en middag på tu man hand. Så, efter allt pluggande gick vi ut och åt en 5-rätters middag och åkte därefter hem för en god natts sömn. Dagen med stort D anlände och jag klarade provet. Jag vet att det är till stor del tack vare mina fina vänner och det är fakta att jag inte ens hade kunnat  genomföra provet om det inte vore för Antons och Idas delaktighet. Ida skjutsade mig fram och tillbaka för att få alla papper faxade och klara. Dessutom tidigt på morgon då hon egentligen hade sovmorgon. Utan er hade det aldrig fungerat.

När man är lite nedstämd
Allt går inte alltid som man tänkt sig och då är det viktigt att man omges av bra vänner. För min del och mitt liv finns det ingeting att klaga p, men människor i min omgivning har det svårt och det påverkar mig. Jag låter det påverka mig mer än jag borde.
Gårkvällen hör till en av dessa stunder då jag känner mig maktlös. Maktlös inför andras välmående.  Men Ida fick mig snabbt på andra tankar. Att bara slappna av, njuta och känna frid är ingenting jag är bortskämd med. Men något jag faktiskt fick göra igår.

Bortskämd
Jag börjar nog bli bortskämd för jag fick precis en väldigt fin present av Anton. Jag och Lina ska på SPA! Vi behöver båda koppla av och känna ro.  Så på lördag tar vi med oss badkläder och drar!

...trilllar räkningarna ned i brevlådan.
Alla känner igen sig i den situationen. Även den något nedstämda känslan när tusenlapp för tusen lapp försvinner från den där njutsamma siffran som kallas lön, för att betala saker som el, fack-avgifter, telefonsamtal och andra nödvändigheter. Lön. Den vi slitit för hela månaden för att kunna unna oss trevligheter med våra nära och kära, för att kunna tanka bilen, äta, sova under tak och leva helt enkelt.

Men för mig känns inte det här efterlängtade datumet, mot slutet av månaden, som något positivt. Det är då samtalen börjar komma in. "Jag har inte, skulle du kunna, jag vet inte hur jag ska, skulle det gå bra om.." Jag hinner andas en lättnadens suck när lönen kommit in men timmarna efter är klumpen i magen där igen. Lönen, dom här pengarna som jag jobbat hårt för. Stressat, suttit i möten, varit nervös, jobbat övertid, skyndat upp tidiga morgnar, kommit hem hungrig sena kvällar, avböjt socialt engagemang, missat lunchen, skrivit så fingrarna krampat, suttit i timmar och funderat över hur, vad, när, var - allt för att få allt så bra som möjligt på den lilla tiden jag har.  Pengar som jag helt enkelt jobbat hårt för. Som kostat mig mycket mer än bara tid. Försvinner.

På onsdag får ni veta vad jag ska vara med i. Det här jag har hintat er om i två veckor nu. Vi har bildat en hemlig grupp på facebook och tro mig - hela Boden skulle nog vilja ha tillgång till denna. Vilka psykningar, det är så vansinnigt kul.

Någonting bra
Strax skickar jag iväg tidningen till tryckeriet. Det innebär massvis med fri tid för mig att plugga. Utan att ha skallen sprängfylld med 15 olika trådar, bollar, korrektur, tankar, önskemål. Hm.. snarare 35 sådana.

Någonting mindre bra
Min älskling opererar sig idag. Jag är INTE en person som klarar av sådana här situationer. Ni vet. Jag sitter här och Anton kan förklarligt inte prata i telefonen eller ens ha den påslagen. Nu har det passerat 3 plågsamma timmar och jag har hunnit föreställa mig det absolut värsta tänkbara. Hjärtat bultar hårdare. Jag kan inte sitta stilla. Det är i situationer som dessa som man inser hur mycket någon faktiskt betyder. Hur viktigt personen faktiskt är. Hur viktigt Anton är. Hjärtat.

Var rädd om era kära...

PAUS!
Nu går det undan. Manusstop på tidningen, slutspurt på galan, slutspurt på teori och körlektioner och således slutspurt på körkort - förhoppningsvis. Tävlingen har startat (den okända men snart välkända). Skellefteå har uteblivit allt för länge nu. Jag har cravings efter ett buremål på X:et. Även efter Lina och Cissi. Underbara vänner. Men snart. Vilsamma trakter.

Och ALLT kommer att avslöjas i nästa nummer.
Mediacirkusen jag har viskat om avslöjas i nästa nummer av Guiden. Där kommer även en speciell företagare i Boden erbjuda något som jag fick så sjukt mycket inspiration av. Jag sitter nu och läser inredningsbloggar. Jag vill ha några tusenlappar över för att fixa till mitt sovrum ytterligare. Kasta in den där puderrosa färgen, köpa lite vita fårskinn att kasta ut över säng och golv. Renovera en ståtlig rokokofåtölj - vitt skinn och vitmålat trä. Fylla fönstret med tunga sammetsgardiner. Och sist men inte minst smacka upp en gigantisk svart/vit/puderrosa bild på mig och Anton. Aaah! Drömma får vi alla!

Det är fredag i morgon. Helt ofattbart.
Har man mycket att göra på jobbet och pluggar kvällstid så rasar tiden iväg. Tempot har varit i högsta laget denna vecka. Upp, cykla till jobbet, ut, jobba, möten, möten , möten, lunch, nej fan jag hinner inte äta, körskola, möte, jobba, jobba, hem, handla, laga mat, plugga, sova, jobba, möte, möte, möte, hinner inte käka, pissnödig-satan-så-pissnödig, hinner inte pinka, körskola, möte, jobba, jobba, jobba, pinka.. aaah..

Det händer grejer - inte bara på jobbet och för mig utan även för dom jag älskar
Nu ska jag ta mig en cykeltur och jag ska röka under tiden, samtidigt som jag lyssnar på min favoritmusik. Är det något jag är bra på så är det att filosofera i min egen värld. Cykla slalom i takt med musiken och vicka på huvudet a la Stevie Wonder. Väl hemma ska jag ta mig ett bad och glädjas åt att det vackra som livet har att erbjuda. Jag ska ta hand om mina vänner, glädjas åt andras lycka och... wait for it.... plugga! Ha! Även livets små djävligheter får plats.

Frid & Lycka alla underbara!
Snart ger vi 250% - ni vet vem jag menar ;)

Under en längre tid har jag besvärats av osanningar. Jag är allt utom perfekt och har inte gjort de bästa valen i mitt tidigare liv. Enda sättet att förändra det var att göra överdrivet mycket rätt, under en längre period. Den tekniken tycker jag att fler människor borde anamma. När du har gjort tillräckligt många rätt börjar livet.

En vän har blivit bedragen
Jag har försökt att få min vän att inse att partnern inte är ärlig. Det slutade med att jag framstod som en lögnare. När det i själva fallet var så att jag försökte göra rätt. Jag tröstar mig alltid med att sanningen kommer fram förr eller senare. Allt eftersom har bekymrade människor berättat för mig om den här partnerns dåliga beteende. Tillslut sa jag ifrån. Vädjade om att man inte skulle säga mera till mig eftersom det bara ger mig olycka - "Var ”man enough” och come clean, snälla!" Men ingen av dom hade ”balls” nog att berätta för min vän om nakenbilderna och tafsandet på krogen. Det gör mig förbannad. Att bära på en sanning och se ett svek rakt framför ögonen är inte kul men, jag tröstar mig alltid med att sanningen kommer fram tillslut. Och det gör den. Jag får dock dras med att jag inte gjort tillräckligt många rätt för att vara trovärdig i det här fallet. Men då är dedt väldigt skönt när sanningen väl kommer fram och jag och många andra får....

...rättvisa.

Ljuvligheter som naturen erbjuder
Jag skulle nog vilja påstå att det nya svarta är att ta vara på naturens alla kulinariska gåvor. Jag ser att allt fler och allt yngre människor knatar runt i skogen och förser sitt skafferi med naturens alla förtjusande födor. Under helgen har vi verkligen föregått med exemplet. I sagolik skog och mark har vi försett oss med det bästa från naturens egna skafferi. Det blir äppelpaj och juice på våra egna äpplen. Lingon plockades av hela familjen Boström och Karljohan jagades av undertecknad med partner. Magnus han levererade kalvtunga från lördagens älgpass och kantarellerna ligger redan i frysen.

Jag hakar på tåget
Man vill ju ha en del av kakan, vara en liten del av The New Black - för visst är det så att man är en nobody om man inte har hört, sett eller upplevt "de senaste"? Skämt åsido, jag hakar på det här bokstavskombinationståget. Just nu är jag som en enda berg- och dalbana. Alla andra har ju höstdepressioner så jag kan väl inte vara sämre. Idag väljer jag att vara bipolär. Gårdagen var ful av lycka och idag? Ja, idag känns livet hopplöst långsamt, enkelspårigt, krångligt, dystert. Nej, fasikken så jag överdriver. Min rumpa ömmar, internet gav upp, det är femton mil till Anton och det regn.

Fan. Jag är en nobody. Nåväl.

Jag vill tro att jag är en relativt positiv människa.
Ofta upplevs jag (i ärlighetens namn) som överdrivet positiv. Jag kan ta det. Det är något jag mycket hellre är - hellre det än att vara bitter. Om sanningen ska fram så... Ja, jag är positiv och lever i nuet, men jag är ALLTID förberedd på det absolut värsta tänkbara. Även om jag förväntar mig att allt jag älskar kan vara borta i morgon så ser jag till att leva i nuet. Det är betydligt enklare att vara positiv om man ständigt blir positivt överraskad. Jag har ingen aning om det är rätt sätt att leva. Men en sak vet jag säkert, tar man alls någonting för givet står man där en dag och ångrar sig. Jag tänker inte ångra mig. I eftermiddag hämtar min älskade Anton upp mig här i Boden, för avfärd mot Skellefteå. Jag ska suga åt mig varje liten sekund, njuta och visa hur mycket jag uppskattar livet.


Frid & Lycka!

Jag är i ingenmansland
Ni som vet att jag är en väldigt överaktiv människa kommer att förstå. Det är nämligen så att jag står inför en utmaning som kan komma att vara mitt livs utmaning. Sedan inväntar jag uppkörning och teoriprov och därmed förhoppningsvis körkort. Så just nu är jag liksom i väntans tider. Jag saknar Anton så jag har abstinensbesvär. Vilken tristess! Jag vill liksom berätta nu, jag vill att hela det här vilda projektet ska avslöjas och gå av stapeln redan igår. Jag vill uppdatera min status om nuvarande läget. Men nej - som sagt tristess.

P.S Jag borde ha blivit skådis...

Ögonkontakt och hemligheter
Hur mycket jag än vill stoppa tiden för att liksom, andas in och förbereda mig så närmar sig the dooms day med stormsteg. Även om jag inte riktigt vill erkänna det (eftersom jag är en cooling) så är jag vansinnigt nervös.
Det blir perfekt med en lugn och kärleksfull helg med min älskade Anton. Han sitter här på mitt skrivbord varje dag, med gnistrande ögon och smilgroparna framme. Det är nog mer som Sofie sa. Det blir lite mindre gjort. Någon sekund då och då faller ögonen i kontakt med skrivbordsunderlägget.