abitof

Ett enda stort smörgåsbord med obegränsade valmöjligheter
Helt otroligt egentligen, när man är vuxen är livet likt en saluhall. Det är bara att välja och vraka. Vad du vill bli, vem du vill vara. Ett jättesmörgåsbord med möjlighet att välja exakt vad man vill. Ingen dröm är omöjlig. Det är bara vi själv som sätter gränser. Bra och/eller dåliga val. Vad vi än gör är alltid valet helt fritt, i varje situation vi befinner oss i. Självklart kan vi inte välja att inte vara med om en naturkatastrof eller en bilolycka men vi kan välja hur vi gör mitt i det, hur vi går vidare efter det och vad det kommer att ge oss i framtiden. Mitt val är idag träning efter det och myspys med en av de finaste människorna jag känner till.

Vad väljer du att göra idag?

...det som ingen annan vet
Igår körde jag 30 mil för att äta middag på tu man hand med min livskamrat. Det kan tänkas vara en lång färd men det var det värt. Anton erbjöd sig att ta hemfärden bakom ratten och efter en kravmärkt middag med delikatesser från grannarna, bland annat Holmsunds vildfångade lax och ett glas rött så började John Blund äntligen göra sig till känna. Vi avbokade bion och åkte hemåt. Väl i bilen slog vi varken på radio eller spotify, istället fick Peter Andersson läsa Hypnotisören av Lars Kepler. Gårkvällen blev på så vis något som kan jämnföras med magi.  Det är så, har man stor ryggsäck uppskattar man livets små goda ting mer än genomsnittet och det mina vänner kan jag helt enkelt euforiskt leva vidare med.

Tack Anton <3

Note to self: Nästa gång jag åker till Socialize ska jag inte äta på hela dagen. Ytterst deprimerande när man vill äta allt på menyn men inte får plats med annat än varmrätt och dessert.

Vanligtvis kan jag till och med somna ståendes. Spelar ingen roll om det är strålkastare på mig eller om jag ligger i en betongsäng. Jag somnar, enkelt. Sista tre nätterna (denna inräknad) har jag hittills fått ihop futtiga 5 timmars sömn. Det lustiga är att jag inte vet vad det beror på. Troligtvis stress. Men så stor påverkan? Sömnen är nyckeln till allt välmående. Så wish me luck!

En liten betydlig gåva
Som ni kanske vet har jag legat hemma sjuk, i "tröstpris" fick jag ett par fluffiga tofflor som matchade min One-Piece men även ett halsband med ett fint budskap. Jag vill verkligen tipsa er om Dogeard. Det finns obegränsat med budskap och många av deras smycken finns för en god sak där en liten slant går till välgörenhet. Jag vet i alla fall att jag uppskattar mitt Wishpers - någonting så ofantligt!

Nu är det helg - frid & Lycka!

Nåväl, det går väl an då - det där uttrycket som jag inte riktigt kan ta till mig. Det är helt enkelt inte min melodi. Men jag måste detta till trots säga att jag omges av likasinnade och vi leker väldigt bra tillsammans.
Igår innan jag skulle somna hamnade jag i något sorts ekorrhjul av ”tackningar”. I min omgivningen vet vi mycket väl att den bittra verkligheten inte är fullt så som vi önskar. Emedan vi tycker att man inte ska vara tacksam för självklarheter, tycker kanske resterande världen att allt inte är fullt så självklart. Jag kan rent bli lite förbannad på sådant däringa tacksamhets-tjaffs. Om min bästa vän separerar anser jag att jag är en dålig vän om jag inte gör mitt yttersta för att hjälpa henne att få en så smärtfri separation som möjligt. Och här kommer den positiva överraskningen... Det har nämligen visat sig att människorna i min omgivning, till och med dom som inte alls har någon relation till min allra, allra bästa vän - erbjuder att hjälpa till. Det är, vad jag tycker, att ta vänskapen till en annan nivå. ”Jag känner henne inte men jag vet att hon betyder mycket för dig så självklart ställer jag upp, dessutom är hon en fantastisk människa”. Vi har liksom skapat en god cirkel som gör mig lycklig. Det här är kråksången jag pratat så mycket om. Skapa goda cirklar, det tål att upprepas för livet blir ju så mycket enklare då.

Kvällens göra: Sortera tusen böcker i enlighet med någon sorts färgskala. Vem har sagt att en bokylla ska vara tråkig?

Note: Make a difference.

Nu jävlar!
Efter en veckas frånvaro från träningen är jag tillbaka. Känns lite som att vara tillbaka på ruta ett förutom att knäsmärtan håller i sig. Vafan, jag är yngst i tävlingen, jag ska visa dom jävlarna ;) Idag 60 min på Crosstrainern, självklart intervaller, här ska vi förbättra syreupptagningsförmågan. Bränna fett det skiter jag i! Nu ska jag vinna!

Vapendragare
Som tur var har min bästa vän beslutat att ta tag i sin träning. Mirja och jag brukar ha en sjuhelvetes disciplin när vi slår våra kloka/okloka huvuden ihop. Dessutom tränar min kompanjon Per, inför sin avresa till Afghanistan. Jag står definitivt i skuggan av hans glans med vänta bara. Kanske jag gör en mediakupp och deltar i någon av deras vansinniga pass.

...när man har träffat den rätta?
Ja den frågan har vi alla ställt oss någon gång eller kommer att göra förr eller senare. Jag har trott att jag har hittat rätt inte mindre än tre gånger, men när man väl hittar någon som gör allt glasklart så känner man sig rätt patetisk som kunnat tro att allt var glasklart.

Du kan vara dig själv och fortfarande vara älskad. Det finns ingen oro för att tilliten skulle brista. Gräl är något som upphör att existera. Istället blir det likt matematiska ekvationer man tar sig an och löser tillsammans - Helt utan action. Hur sjuk du än är, näst intill spetälsk, så tittar han/hon på dig, ler och försöker stjäla en puss - trots att du inte borstat tänderna och/eller spytt. Magiska stunder, det är dom när du fastnar utanför tid och rum, tänker på din livskamrat och finner dig plötsligt sittandes med ett fåningt smil på fejset. (mitt i ett möte eller ett samtal om något helt annat) Sexet. Sexet, sexet. Man kommer till kosmos. Det sprakar och gnistrar. Ingeting känns jobbigt längre. Ponera att möjlken är slut och din livskamrat vill ha mjölk, då är du redan i kylen eller t.o.m. i bilen, utan en enda suck. Du är värdefull.. Du är nöjd med dig själv. Du är nöjd med livet. Du är tacksam och ser all tid ni har som en gåva. Du ger...och du får...

Det vi inte kan förstå blir vi, med största sannorlikhet, rädda för.
Många av oss är medvetna om de skräcker eller fobier vi har. Det kan röra sig om höjd, trappor eller spindlar. Mina rädslor är kanske inte fullt lika enkla, det är nämligen känslor och situationer som uppstår, det som gång på gång lämnat mig maktlös. Ödet.

En gång mötte jag en pojke, en vilsen pojke som likt mig inte ännu hade hittat sig själv. Efter dryga sju år valde vi att separera och över en natt hade jag lämnat mitt hem, min trygghet och min vardag för att vakna upp i en främmande lägenhet som nu kallades mitt hem. Ett kallt och kalt hem, utan några minnen. Men ett hem med ting som fick vardagen att fortgå. Ting.
Plötsligt kom måsten, som att tömma telefonen på minnen och att inte ringa. Ett nytt liv tog början vid ett annat livs slut. Hans familj var inte längre min familj, livet skulle gå vidare precis som sig bör. Jag blev en skrämmade person som trotsade den oskrivna regel. "Man kan ju inte bry sig om sitt förflutna". Nej. Man måste gå vidare. Plötsligt ska det gamla livet inte längre ha något värde. Omsorg och kärlek det fick man absolut inte visa. Inte ens vänskap. Då är det inte som sig bör. Ödet bestämde och jag hade över en natt ett helt främmade liv.

Samma känsla mötes jag av när Jonas gick bort. Jonas - min ungdomskärlek. Ni vet den där som aldrig riktigt rostar. På onsdagen bestämde vi att...  "Till helgen då ska vi gå på fest". Jag fick ett glatt sms: Vi ses snart. Men så slocknade två liv. Jonas dog den natten och morgonen efter vaknade jag plötsligt i ett annat liv. Trots den stora sorgen ringde väckarklockan, trots att jag ville pausa tiden och försöka förstå vad som egentigen hade skett fortsatte allt. Ett nytt liv, som var främmande för mig. Det gick att ringa till honom, men jag fick aldrig något svar. Plötsligt fanns inte det som jag hade älskat mest. Det som fått mig att glöda. Men livet det fortsätter, vare sig man vill eller inte.

Det här är min största skräck. Hur man ena sekunden kan sitta i sitt hem och i nästa vara en främlig i en ny värld som man inte själv valt. Vi har alla suttit där, med ansiktet i handflatorna och undrat varför...

Jag pratade med min mamma igår
Under samtalet kände jag mig stressad och var inte alls särskilt trevlig. Men plötsligt vände det. Ena sekunden var jag irriterad och andra kärleksfull och förstående. Min mamma hade varit till läkaren. Allt ser inte perfekt ut och plötsligt hade jag all tid i världen att prata. Varför fungerar vi så? Varför ska jag behöva bli påmind om verkligheten och hur skört livet är - för att kunna uppskatta och värdera.
Tänk om jag vid det där sköra tillfället var lat. Vid det tillfället då ödet redan hade bestämt sig? Jag kan få en känsla av uppgivenhet om Anton går ut genom dörren och jag inte har sagt eller gett ett för mig värdefullt adjö. Då måste jag snabbt lyfta luren och se till att det blir gjort. För jag ska aldrig mera stå där och ångra vad jag inte gjorde. Det är min skräck.

...Wooohooo..
Tidningen är skickad till tryck, lugnet är här och finliret kan återintagas. Aaaah!
3 fullmatade dagar har passerat och avslutet tänkte jag fira med bio i sällskap av min kombo. Tyvärr är han på övertid (tittar på klockan) så början kommer jag nog att se själv.
Men det är ju så här. Jag måste självfallet ta denna sista chans att se Jägarna 2, som är inspelad i min hemkommun och dessutom med inblandning av min familj. Vi (jag och Anton) har lite svårt att förlåta morsan, som höll i castingen,  men glömde bort att hon lovat Anton en polisroll. *Host*
Nåväl godis skall inmundigas och läsk skall skölja min strupe. Ty idag firar vi!

P.S I love you mamma - du är bäst i alla fall!

Alla pusselbitarna faller på plats och allt som man någon gång undrat över blir glasklart.
Det är vad som kallas livet. Vi hamnar på olika spår, en del längre och en del väldigt tillfälliga. I dagsläget är jag verkligen i det spåret jag vill. Det förväntansfulla språnget, ni vet, när man har ”fixat till” sin tillvaro, byggt på reserven och känner att nu, nu finns det krafter för att göra språnget. Vad det är har jag en känsla av, en god och bubblande sådan. Ibland måste man helt enkelt dra ihop knäna och hoppa ut i det okända.

<3

En helg i kärlekens tecken
Ibland får jag en känsla, en känsla som är väldigt viktig för mig. Det är när hjärtat klappar lite extra. När smile-groparna kommer fram och man liksom kisar lite. Ungefär som när man har solen i ansiktet och är lycklig över att finnas till. Den känslan har jag nu.
Det är vid dessa tillfällen som jag tar tag i att notera för mig själv och även dela med mig av känslan om hur värdefulla människorna i min omgivning är. Det är nu jag verkligen ser till att dom vet sitt värde. En helg i tacksamhetens tecken.

På grund av allt för många planerade projekt har vi liksom varit låsta vid ett stressat schema - trots att vi båda är spontana egentids-egoister. Kan låta negativt när det faller på tungan så där men, det är ju denna kvalitativa tid med sig själv som gör så gott för själen. Med hänsyn till det pressade schemat som varit bestämde jag mig för att avlägga en hel helg bara för att finnas till hands, passa upp och sätta extra guldkant på Antons tillvaro. Det blev helt fantastiskt lyckat. Även om många skulle anse den sortens uppgift att vara kvinnokränkande så håller jag absolut inte med. Jag älskar att passa upp min kära. Och i helgen har jag tagit det till maximum! Jag är allt utom feminist och mår gott i själen av att hämta ölen i kylen, laga maten, servera den, fylla på glasen, städa och diska undan, servera nästa öl, och nästa rätt.

Förväntar mig ingenting tillbaka...
...men som ett brev på posten så delar denna goda cirkel ut vad som känns som högsta vinsten. Leenden, goda nätters sömn, kyssar... Att göra gott ger gott. Helgen blev således en själslig resa. Skogspromnaden var den härliga runda pricken på i:et och ett perfekt avslut på en helg - i kärlekens tecken.



iLove <3

Träning
Jag vet inte om flunsan lurar bakom hörnet eller om jag helt enkelt hade underskattat mängden mat och energiintag under gårdagen. För väl on the treadmill möttes jag av en vägg. Gick inte att springa. Det fick bli powerwalk 20 min, 6 i lutning och 7-7,5km/h. Därefter crosstrainer i 20 min på syreupptagningsprogram. Lite av en Powerwalk det med, fast lite snabbare. Och sist men inte minst 20 min simning. Det är nog som det sägs. Fösta 5 passen som otränad går finfint, sedan möts man av en enda lång uppförsbacke. Gäller att hålla sig motiverad. Men är det något jag har så är det självdisciplin.

Massa mycket testosteron
I helgen är det grabbigt som gäller. Jag ska agera kock och servitris. Det blir bland annat tjocka ribs och bakad potatis. Bärs så klart. För grabbarna då, inte för mig. Nu ska jag skämma bort dom men all den överblivna kärleken som bara väller ur mig efter en hel vecka utan min Anton. Jag måste få geeeee lite :)

Allredy an addict
När klockan slagit 17.00 beger jag mig till Teamsportia för att pröva ut skor till tävlingen. Därefter blir det 40 löpning och 30 simning. Lediga dagar känns överskattat. I'm hooked!

Cancer drabbar nästan varje familj på ett eller annat vis
Glöm inte att hjälpa tjejerna på Tillvaron i insamlingen för att bekämpa cancern. 50:- på din mobilfaktura är ingenting du kommer att märka av men som gör stor skillnad för forskningen. Klicka här för att komam direkt till insamlingen eller besök tillvaron.se

Det gäller att lägga fokus på rätt känslor
Under en längre tid har jag haft en obehagskänsla. Ni vet, den där klumpen i magen som vill berätta något men vad det är kan vara svårt att lista ut. Jag har känt att något inte riktigt stämmer och jag har haft ack så rätt. Idag fick jag äntligen ett bekräftande och samtidigt ett avslut. Det kändes som ett steg i rätt riktning - ett andligt steg. Det behöver inte alltid vara dåligt att få reda på negativa saker. Att få känslan bekräftad så att säga. En sak är säker, "My Gut Feeling" är ingenting man bråkar med - inte med mig heller för den delen. En sak lärde jag mig i barkspåret i lördags - elaka beteenden ger mig bara mer kraft och fy fan så jag sprang!

If I can feel it - it's there
Idag säger mitt träningsschema styrke, men jag kommer att byta plats på passen. Mitt styrkeschema är nämligen inte klart än så det blir löpning 30 min och simning 30 idag igen. Bävar dock för morgondagens styrkepass. Aj, aj, aj. Det är inte lite träningsverk jag har - redan.

Äntligen!
Med lite hjälp från chefen har jag hittat drycken. Den som fått mina smaklökar att sukta i 6 månaders tid. Den som ser så läskande god ut i ett avsnitt av Halv Åtta Hos Mig, hemma hos Tommy Körberg när han bjuder sina True Talents på middag och hos legenden Plura - när han bjuder Di Leva till bords. Äntligen. Lorina - French Pink gently sparkling Lemonade finns att köpa på ICA!

...och dessutom peppad till tusen.
Igår drog vi på Nordpoolen för att träna. Mitt under passet travar min konkurrent in och med sig har han sina supporters. Johan Lundberg i egen hög person. Naturligtvis hamnade vi mitt emot varandra. Vilket absolut var bra för mig, som den tävlingsmänniskan jag är, men ack och ve, det var ju även bra för honom.

En sak är säker, tränar man aldrig får man vansinnig träningsvärk
Under helgen pinnade jag på och avverkade 6,42 kilometer, mestadels up-hill och även en hel del intervaller.  Jag tog mig runt elljusspåret på pinsamma timman, men känns än dock helt ok för en latmask som mig. Klättra i berg, plussa på med intervaller och inte en paus på nästan 7 kilometer - Va fan! Det är i alla fall inte illa pinkat för att vara mig.

I kvällom bär det av på Nordpoolen för nästa pass. Med mig har jag mina vapendragare eller slavdrivare kanske är ett mer passande namn för Mirja Wahlström och Per Larsson. Det blir löpning och simning. Mitt träningsschema säger 30 minuter på löpbandet och fri tid i bassängen. Jag känner att jag ska kräma ur allt jag kan. Fast hur var det nu med klok träning?


Akta stubben!!
Det är absolut en chockfras som inte skall användas i närheten av fröken Landström på ett elljusspår. Har jag berättat att mina tidigare löpningar på elljusspår inte riktigt gått som jag tänkt mig? Ena gången kom jag hem med en halv tennisboll i pannan och upprivna knän.  I lördags höll jag på få en vass stubbe uppkörd genom knät.
Plötsligt skriker Anton akta stubben och jag flyger mot backen redan en meter innan den där jävla stubben och landar på knäna. Inser att den vassa stubben är cirka en halv centimeter ifrån att borras in genom mitt knä.  Jag ställer mig upp, skrapar stenarna ur handflatorna och gråter en skvätt. 30 sekunder senare blir jag flyförbannad, rabblar en helvetesramsa och springer nästan hela vägen hem.

”Jag kan för fan inte ens springa i skogen, man ska inte läppa lös mig någonstans, jag borde låsas in, är en fara för mig själv och min omgivning, helvetes jävla helvete”

Note to self: Se till att göra mig illa eller provocera folk att göra mig förbannad så vinner jag den här tävlingen hur lätt som helst.

Idag är första dagen på mitt nya liv - det är väl en fras som är söndertragglad och har tappat sin betydelse totalt. Hur kommer då detta sig, jo, vi har haft dålig självdisciplin.  Jag tänkte föregå med gott exempel. helt enkelt sätta ett bättre exempel.
Första dagen i Tävlingen Vo2Max har gått av stapeln. Jag gjorde nämligen mitt submaximala konditionstest igår.  Startskottet gick av så fort jag hade klivit av den där fördömda cykeln från helvetet.  Nej faktiskt så var cykeln min vän när det kommer till det här testet. Jag hade normal kondition. Känns helt ok för en storrökande sybarit med världsrekord i latmask. Tydligen kan mina siffror irritera personer som tränar och kämpar för att uppnå samma resultat som mig. Det förstår jag dock inte eftersom jag inte kan rå för mina eminenta gener.  Däremot är den där fördömda vågen (som skickar ström genom min kropp) min största ovän. Den anser att jag har övervikt och är 44 år. Men det är en helt annan femma.

Träningsschemat
Jag ska tydligen köra med klok träning i början. Allt för att minska skaderisken. Den här kloka träningen består av endast 4 pass i veckan. (Tittar snett) Mmmmm, ni läste rätt. Det är vad dom här träningsnarkomanerna kallar mjukstart. 3 löppass och 1 styrkepass och alla avrundas med simning efteråt. Faktum är att jag inte är klok på en fläck och helt enkelt ville öka på. Men jag känner mig själv bäst. All in eller ingenting!

Plåtburk är väl kanske att överdriva, jag kör BMW och inte Skoda. Anyhow. Ibland tror jag att människorna i min omgivning är mer lättad än mig över att jag från och med igår innehar ett körkort. Smsen strömmade in, det är många som vill att jag ska skjutsa igen för "gammal ost". Jag är snart 30 så det är en hel del kan jag säga.

Uppkörningen
Jag vet inte om jag hade tur med uppkörningsmannen eller om det är min "talets gåva" som fick körningen att bli så avslappnad. Jag förklarade att: om jag klarar körningen ska jag skjutsa hem min karl till Skellefteå och ta hem min bil ensam. Men om jag inte klarar det får Anton skjutsa mig till jobbet direkt. Vi pratade om gamla katter, hockey, sommarstugor, våra jobb och mitt i allt var jag tillbaka på Nordpoolens parkering där han bestämde sig för att få mig att svettas lite. (M som i mannen och E som i Elin)

M: Ja du, det där gick ju... ja hur tyckte du att det gick?
E: Ingen aning!
M: En fråga bara, hur tänkte du i Bodsvedjan då du passerade den blå bilden som stod i en högerkorsning.
E: Inte en aning!
M: Det skulle vara bra att veta.. (skeptisk)
E: Ja, jag kom och körde, det var högerregel men den blå bilen kunde inte köra ut för att bussen stod i vägen så jag körde bara rakt fram.
M: Jahapp... så det tänkte du.. Mmmhmmm.. (negativt mmhmm)
M: Vill du tillbaka till jobbet nu eller?
E: Nej verkligen inte, dit skulle jag ju om jag kuggar.
M: Men då tycker jag du skiter i att fara dit, för du gjorde helt rätt, mycket bra kört jag har ingenting att invända på.
E: Är det sant??!! Du skämtar, jag har körkort, jag har alltså körkort? Menar du det!! (tårarna sprutar)

Lycka
Det är otroligt svårt att beskriva lyckokänslor tycker jag, vi har ett automatisk vokabulär när det kommer till sorger och smärta. Men när man ska förklara lycka, då är det inte lika självklart. Jag gråter sällan av sorg. Det är liksom tomt inom mig då, men när jag är glad. Då sprutar tårarna även om jag liksom inte huttrar och för oväsen. Men det är som om någon magisk flödarknapp blir intryckt.

Håll käften!
Jag är känd för att ha svårt för att säga fula ord, det är vida känt att jag aldrig höjer rösten. Men igår kom det en groda. När jag hade fått mitt körkort åkte vi mot Skellefteå. Naturligtvis med pit-stop på Sunes för att fira. När jag kör in på parkeringen och parkerar utbrister Anton, kör fram dit och ställ dig där i stället. Varpå jag lite chockartat utbrister: Håll käften jag står exakt vart jag vill för jag har körkort" Hahaha!


Tack till alla som stöttat mig under dessa månader, mycket har kommit i vägen så utan mångas stöd hade det tagit betydligt längre. Ett prov och en uppkörning gör mig väldigt stolt men som sagt utan er hade det tagit längre. Per som lagat mig mat så jag kunnat sitta ifred, Anton som legitimerat mig och alla ni andra. Eg. ingen nämnd - ingen glömd men Anton och Per skall definitivt nämnas.

Shit mitt schema är liksom beyond insanity
Det har varit teoriprov och plugg till det, samtidigt som Gyllene Vardag skulle slutföras, samtidigt som jag fick tillbaka mina katter för omplacering, samtidigt som jag ska hinna med körningar inför uppkörning, samtidigt som slutproduktionen på tidningen, samtidigt som Vo2 Max drog i gång. Denna veckan fortsätter i samma spår. Kom hem 24 igår kväll, upp tidigt och börja fixa Johans dator, köra igång på jobbet, hinna med två körlektioner, invänta Antons anländande, göra första testet i Vo2Max, förhoppningsvis kunna ta ett körkort (jag har säkerligen glömt massvis) men.. sedan är det ingenting planerat, all min fokus kommer att läggas för att gå som segrare ur den här vansinniga tävlingen.