abitof

Vi ger alldeles för lite skulle jag vilja påstå
Ord och handling är gratis och tar näst intill ingen tid alls av oss och ger så otroligt mycket. Efter en väldigt turbulent vecka hamnade jag i en liten formsvacka. Trots att jag är en kvinna med starka åsikter och en vilja att förmedla ett budskap som jag tror på, som jag tror kan göra gott för världen, så kan även jag tappa tron. Eller i alla fall få mig en törn då den fula verkligheten visar sig. Den värld som jag försöker jaga undan med högafflar och facklor. Några väl valda ord fick mig definitivt på bana igen.

Ibland försöker till och med nära vänner att få mig att ändra på mig.
Det sägs att jag måste inse att verkligheten är ful och fast än mitt budskap är gott så tror inte alla det och kommer aldrig att göra. I den fula verkligheten vill man varandra illa och det måste jag acceptera. Jag håller inte med. Jag kommer aldrig att sluta tro på att varje enskild individ kan göra skillnad. Om än det händer att människor då och då misstror min välmening måste jag säga att det är de människor som tar emot budskapet som väger högre. Om en på hundra blir förbannad så har jag fortfarande gjort 99 st glad - jag tänker inte sluta med vad jag ser som mitt kall i livet.

Det här med ord och handling då.
Som sagt är både ord och handling gratis - varför inte se till att ge något tillbaka till världen. Har ni testat stanna där det inte finns övergångsställe för att släppa över en ivrig fotgängare, skänkt ett leende till en främling följt av ett glatt hej, gett två kronor till han framför dig i kassan som inte har jämna pengar, eller betalat kassen han glömde ta? Eller varför inte säga till någon Fan vad du är bra! Det kostar inget, tar ingen tid och ger så otroligt mycket  för dig och den du ger till.

Murphy han är verkligen ute efter mig
Jag antar att jag har förtjänat det på något vis. Det är dags att tänka till nu. Jag fick dock en bra dag - gårdagen. Och den var så vansinnigt bra. Länge sedan jag har skrattat så mycket som igår. Och i Lördags, men shit, i söndags också. Murphy fixar nog jämnvikt helt enkelt. Det går ju bara inte att ha det bra. Då måste liksom någon se till att det blir lite mera slitsamt och lite mera sorg i livet. Ingenting ska komma gratis.

"Folk kommer ju tro att jag slår dig"
Jag har inte alltid varit så här men nu är det lika bra att erkänna och leva med det. Jag är en obotlig klant. Man skulle näst intill kunna tro att jag är omedvetet självmordsbenägen. Med lagom mellanrum gör jag  nämligen illa mig själv rejält.

Blålila knölrand över revbenen
-Jag hinner med en till maskin, säger jag och knatar upp till lägenheten för att hämta sängkläderna. Men eftersom tiden var knapp tänkte jag den dumma tanken, jag skyndar mig ned. Utan att märka det ramlar ett lakan ned och hänger precis framför fötterna. Ni vet vart det här slutar va? Jo, jag kliver på lakanet och voltar i betongtrappen.

Tennisboll i pannan
En tur på eljusspåret skulle sitta fint. Hösten är ju så vacker. Kanske att jag hittar en god svamp eller två, sagt och gjort. Utan en tanke på hur klumpig jag är tar jag en löptur på elljusspåret och tittar samtidigt ut i skogen efter svamp. Ni vet vart det här slutar också, eller hur? Kaschmet, byxan sönderriven, knäna blå och stenen som agerade krockkudde skapar en blå halv tennisboll i min panna.

Inte spättad men nästan
Eljusspåret igen, Anton utbrister: -Stubbe! Naturligtvis kan man inte skrika stubbe på eljusspåret med en olycksfågel som mig hack i häl. Åter igen, sagt & gjort så flög Prinsipesan 2 meter och landade på knäna. den vassa stubben då, ja, det spättade inte mitt knä men däremot blev det en reva på utsidan av mitt högra knä. 3 cm till höger så hade jag inte kunnat gå från platsen.

P-bot
- Fan, jag glömde sätta P-skiva, ja blir galen om jag har fått böter, säger jag och lastar på mig Mirjas dojjer som står i perfekt läge i hallen. Tanken slår mig, oj vad vinglit jag borde ta på mig dom ordentligt. Tror ni jag gör det - svar NEJ! Nästan nere i trappen far fötterna snabbare än skorna och jag trampar snett samtidig som jag slungas över mitträcket, landar på andra sidan om det och halvt bryter fingret. Det här var igår och jag kan lova att jag har ont idag.

Det vi inte kan förstå blir vi, med största sannorlikhet, rädda för.
Många av oss är medvetna om de skräcker eller fobier vi har. Det kan röra sig om höjd, trappor eller spindlar. Mina rädslor är kanske inte fullt lika enkla, det är nämligen känslor och situationer som uppstår, det som gång på gång lämnat mig maktlös. Ödet.

En gång mötte jag en pojke, en vilsen pojke som likt mig inte ännu hade hittat sig själv. Efter dryga sju år valde vi att separera och över en natt hade jag lämnat mitt hem, min trygghet och min vardag för att vakna upp i en främmande lägenhet som nu kallades mitt hem. Ett kallt och kalt hem, utan några minnen. Men ett hem med ting som fick vardagen att fortgå. Ting.
Plötsligt kom måsten, som att tömma telefonen på minnen och att inte ringa. Ett nytt liv tog början vid ett annat livs slut. Hans familj var inte längre min familj, livet skulle gå vidare precis som sig bör. Jag blev en skrämmade person som trotsade den oskrivna regel. "Man kan ju inte bry sig om sitt förflutna". Nej. Man måste gå vidare. Plötsligt ska det gamla livet inte längre ha något värde. Omsorg och kärlek det fick man absolut inte visa. Inte ens vänskap. Då är det inte som sig bör. Ödet bestämde och jag hade över en natt ett helt främmade liv.

Samma känsla mötes jag av när Jonas gick bort. Jonas - min ungdomskärlek. Ni vet den där som aldrig riktigt rostar. På onsdagen bestämde vi att...  "Till helgen då ska vi gå på fest". Jag fick ett glatt sms: Vi ses snart. Men så slocknade två liv. Jonas dog den natten och morgonen efter vaknade jag plötsligt i ett annat liv. Trots den stora sorgen ringde väckarklockan, trots att jag ville pausa tiden och försöka förstå vad som egentigen hade skett fortsatte allt. Ett nytt liv, som var främmande för mig. Det gick att ringa till honom, men jag fick aldrig något svar. Plötsligt fanns inte det som jag hade älskat mest. Det som fått mig att glöda. Men livet det fortsätter, vare sig man vill eller inte.

Det här är min största skräck. Hur man ena sekunden kan sitta i sitt hem och i nästa vara en främlig i en ny värld som man inte själv valt. Vi har alla suttit där, med ansiktet i handflatorna och undrat varför...

Jag pratade med min mamma igår
Under samtalet kände jag mig stressad och var inte alls särskilt trevlig. Men plötsligt vände det. Ena sekunden var jag irriterad och andra kärleksfull och förstående. Min mamma hade varit till läkaren. Allt ser inte perfekt ut och plötsligt hade jag all tid i världen att prata. Varför fungerar vi så? Varför ska jag behöva bli påmind om verkligheten och hur skört livet är - för att kunna uppskatta och värdera.
Tänk om jag vid det där sköra tillfället var lat. Vid det tillfället då ödet redan hade bestämt sig? Jag kan få en känsla av uppgivenhet om Anton går ut genom dörren och jag inte har sagt eller gett ett för mig värdefullt adjö. Då måste jag snabbt lyfta luren och se till att det blir gjort. För jag ska aldrig mera stå där och ångra vad jag inte gjorde. Det är min skräck.

Allt vi tar för givet
Ibland går inte allt som man tänkt sig. Livet tar vändningar som kan vara förutsedda, oförutsedda eller helt enkelt bara olyckliga. Det är då vi behöver kraften. Kraften vi samlar på oss i små stunder av ro och samvaro med (eller utan) människor vi älskar. Utan dom stunderna förlorar vi viktiga reserver. Reserver som vi behöver när dessa olyckliga stunder möter oss. Exempelvis om vi överraskas av cancer och plötsligt inte längre tar någonting för givet.

Det som betyder mer efter varje motgång
Solen och luften. Havren som killar utsträckta handflator när man genar över grannens åker. Doften av ren tvätt. Livets små och stora, goda ting. Den förändringen av känslor som man upplever när livet plötsligt tar en oförutsedd vändning är något jag vill att man ska ta med sig och leva med resten av livet. Ett uppvaknande eller en ”käftsmäll” kan vara den finaste gåvan du får. En gåva som plötsligt kan få dig att le åt smutsiga kalsonger på toalettgolvet, samma kalsonger som dagen före gjorde dig ursinnig. Alla har någon gång ångrat sig och insett att man tagit livet och små saker för givet och inte visat uppskattning. Men det är när vi står där, känner oss dum och inser värdet av livets alla goda ting som vi ska suga åt oss av känslan. Känslan av uppgivenhet. Ta med oss den och förvara den långt in i hjärtat.

Stödj forskningarna, hjälp till att hjälpa. SMSa "BESEGRA 5692" till 72988! Avsluta med ditt namn och bli publicerad. Läs mer på www.tillvaron.se

...är aldrig lätt, även om det är för ens eget bästa.
I det här skedet är jag så otroligt glad att jag har Anton - som verkligen kommit att bli den bästa vännen jag någonsin haft. Det sägs att kärleken kommer och går och vännerna består. I mitt fall känns det inte så. Jag har funnit en livskamrat i min kärlek. När det kommer till vänner, har jag helt enkelt dåligt omdöme. Det erkänner jag.

Trots att jag är en människa med otroligt stort hjärta är det inget fel med att vara hård. I mitt fall kan hård definieras - rättvis.
Vissa upplevelser i mitt liv har gjort att jag har en annan syn och insyn på saker i livet. Det är självfallet att man har fler svar om man har upplevt fler saker än vad ”normal-svensson” har. Efter många år och timmar där jag har ställt upp på alla sätt och vis för vänner, nära, kära och även bekanta (till och med ytligt bekanta) insåg jag att det måste finnas vissa regler och normer. Åtskilliga gånger förlät jag, så är det inte idag. Jag började sätta gränser. Jag släpper sällan och aldrig in människor i mitt liv. De personer jag umgås med idag är väldigt få till antalet men stora människor som ger mig ett både intellektuellt och underhållande utbyte.

När det börjar bli svårt att somna om kvällarna. När magen vrider sig och jag trots alla försök inte lyckas hjälpa människan att hitta rätt - det är då jag trycker på stoppknappen. Men aldrig utan att göra ett sista försök eller något sorts avtryck som förhoppningsvis lämnar en klokare dock mer ensam människa bakom mig.

Livet ska vara enkelt!

Mitt i allt hände det. Jag har börjat pensionsspara, aktiespara och kollar prislappen på köttstycket i charken. Det är inte allt. I något svagt ögonblick beslutade jag och Anton att vi skulle köpa ett monster.
En 2011 135i M Coupé - BMW (givetvis), cirkapris = femhundratusen +.

Motiveringen
"Vi vill inte ha barn, har inga planer på hus och har inga lån. Vi kan mycket väl ha den bilen vi drömmer om, emedan andra påtar på i rabatten i sin drömvilla."

Men.
Snåltarmen kom fram. Det vill säga jag. Efter inte alls noga övervägande, inte alls lång betänketid så avslutade vi projektet. Nu återstår bara att lämna tillbaka säljbroschyren till BMW, som inte hade hemma information om bilen som inte ens går att köpa ännu. Nåväl, inbjudan till testkörningen av demobilen återstår ju. Så varför inte gasa iväg på en tiominuterssväng med drömbilen - helt gratis!

Slutresultat
Jag vill äta för mycket, njuta för mycket och resa för mycket för att låsa en förmögenhet i en bil. Nej investera är mitt nästa steg inte slösa.

Under många år har människor trampat på mig...
Jag har blivit oskyldigt anklagad för det ena sjukare än det andra. I stort sett varje gång p.g.a. någon annan människas dåliga beteende eller val att skydda sig själv före andra, före sanningen. Jag kommer inte att ge fler tjänster eller rädda fler människor ifrån sina egna misstag. Ingen lär sig av att någon annan tar hand om problemen. Förr eller senare får man alltid upprättelse, det får man, men från och med nu kommer jag aldrig att ljuga eller skydda en vän som gör fel så att jag inte ens behöver få upprättelse. En gång väntade jag i två år på sanningen. Och känslan när ursäkten kom är helt obeskrivlig. Så mycket smärt och så mycket sorg som jag fick gå igenom p.g.a. att någon annan ljög om mig. Av någon anledning så försätter jag mig, kontinuerligt, i dessa situationer. Men jag säger de, aldrig mera.

...outgrundliga
Ibland önskar man att utgångar vore annorlunda, att handlingar vore ogjorda. Man undrar varför, hur och om. Ibland har jag, i livet, befunnit mig i tillfälllen där det inte finns något varför, hur eller om. Orättvisa. Om man vid ett tillfälle i livet varit väldigt nöjd, uppnått näst intill allt det man önskat och gjort näst intill allt det man förväntat sig - kan besvikelsen bli stor om man inte är tillräcklig. Det är i just dessa situationer som vi kan sjuka in i en roll som bitter eller som den ständigt ältande. Men ibland är det så att det helt enkelt inte finns någon förklaring, någon anledning eller något varför. Det är bara att acceptera och ta nya tag. Jag gjorde just det och på två fjuttiga dagar av mitt liv hade allt förändrats. Jag var mer självständig. Fann positiviteten igen och fick en rejäl boost till att vara glad för var dag som vi har på jorden. Solen skiner och framtiden är i nästa fotsteg, tangentryckning eller andetag.

Dagens eller livets lärdom: (Ett något uttjatat Carpe Diem men nu med en helt annan innebörd) Fånga dagen!

...för idag är Prinsipesans pensioneringsdag, hurra, hurra, hurra!
Nej inte än faktiskt men jag måste erkänna att jag börjar få lite ålderskomplex. Jag vet att alla som är äldre än mig blir förbannade nu men det är ju MIN känsla. Jag ser inte någon annan som gammal. Trots detta har jag en utomordentligt bra dag. Ett fantastiskt liv - helt enkelt. För inte alls länge sedan var jag förkrossad, ensam och självömkande. Ve och fasa. Idag omges jag av stora guldklumpar och har aldrig förr fått så mycket kärlek. Det märks så jag blir generad en dag som denna. Då man fyller ojämnt och det inte alls egentligen är en speciell dag. Phu.. Ring brandkåren. Är röd av alla lyckönskningar och gratulationer.

Världen är inte så dum. Var rädd om era guldkorn.

Ekorrhjul är djävulens påfund.
Vi har alla någon gång hamnat där. Enligt mig är det något som inte alls behöver finnas eftersom det enbart handlar om självdisciplin. Jag antar att det är något man lär sig med tiden. Du styr själv över ditt liv och vad du omgers av.

VAR I HELVETE ÄR SVERIGE PÅ VÄG?
Jag kommer aldrig mer att titta på programmet Idol. Vet ni om att största delen tittare består av unga flickor och pojkar som ser upp till de så kallade "Idolerna". Hur kan man överhuvudtaget rösta fram en PUNDARE! Hur tänker tv4 - är det här deras "nya marknadsplan" för Idol? Vad håller Sony BMG på med? Vad händer med dessa ungdomars syn på droger när hela svenska folket accepterar förebildernas missbruk? Och i detta fall, till och med hyllar personen i fråga.


"Pressen har varit så stor"
Men bu fuckin hu!
Jag vet att pressen är stor eftersom en vän til mig deltagit.
Men inte knarkade han för det!

"Jag går hellre på gatan än till socialen"
Om du hade sagt till mig att jag skulle stå här jag står idag för ett och ett halvt år sedan skulle jag ogenerat kallat dig lögnare. Jag hade förmodligen blivit upprörd och sagt att jag inte behöver upplyftande kommentarer om en framtid som inte finns. Samtidigt som jag fightades med försäkringskassan - sades socialen vara ett alternativ och kronofogden osade runt hörnet. Jag var lämnad och bedragen och hade begått mitt livs misstag - inte uppskattat människorna i mitt liv. Jag var minst sagt inte i närheten av stå upprätt. Men någonting hände inom mig. Jag kan inte förklara vart ifrån min energi kom. Det är så enkelt att jag vaknade en morgon och kände att nu får det vara nog. I den stunden vred jag på volymen på stereon och glad musik strömmade ut i min takvåning. Jag log hela vägen till min praktikplats den morgonen.

Nu sitter jag här ett och ett halv år senare och kan inte riktigt förstå att jag är där jag är men en sak vet jag. Jag har kämpat för det och är värd allt det fina jag har omkring mig - på alla sätt och vis. Visst finns det bitar kvar att jobba med. Det bor en liten pessimist inom mig. Hon som "måste ha minst ett minus för att vara glad över plussen", som Helena sade.

Att tänka på...
Kommunikation mina vänner - det är vad som tagit mig dit jag är. I kombination med självdisciplin och vanligt folkvett. Vart vägen bär har jag ingen aning om, men jag är inte klar på långa vägar. Mina ambitioner växer för varje dag...

Är det meningen att man ska vinna förtroende genom att dölja?
Det är uppenbart att det finns missförstånd. Om man ger människor en andra chans - betyder det INTE att man fortsätter oförändrad och väljer att dölja det som från början gav bristande tillit. När det kommer till människokännedom får man ta mig fan leka med någon annan än mig!

...kärlekens rus människan söker efter...
För ungefär ett år sedan mötte jag Anton. Alla som känner mig vet att jag inte tror på slumpen. Det var heller igen överraskning att vi båda genast kände en oförklarlig dragning till varandra. Våra vägar var ämnade att mötas - så är det bara. "Jag vet vem jag är när jag är hos dig" - som Melissa Horn sjunger är något som känns i min själ. Även om vi inte alltid är perfekta vågar vi vara - jag - när vi är med varandra. Min själ har fått ro. Vad framtiden är för oss får helt enkelt tiden utvisa men jag vet att jag har hittat min vän för livet. Det är något man inte vet förrän man har varit där. Egna utvecklingen tar i början en rasande fart och man känner sig plötsligt färdig som människa. Mitt i allt blir allt lugnt och enkelt. Grunden är byggd.

... eller är det något större?
Plötsligt står jag här och inser att allt jag längtat efter, allt jag vetat - har byggts på okunskap. Plötsligt står jag här och inser vad som är viktigt i livet. Det sägs att det är med åldern det kommer. Men jag tror inte att det har med ålder att göra. Insikten kan komma hur gammal eller ung du än är. Det är livets alla misstag, livets alla omvägar och motgångar som gör att du tillslut hittar rätt. Ingen vet vilken väg man ska gå förrän man tagit rätt. För att ta rätt måste du även veta vilken som är fel - inte sant?

Alla erfarenheter innan nuet har varit en hejdundrande resa för att finna mig. Det är här livets rus börjar."So spread your wings and fly away".

Livet upphör aldrig att förvåna mig.
För en tid sedan vändes mitt liv upp och ned för att sedan få mer rätsida än någonsin. Några dagar senare blir allt pannkaka igen för att i nästa stund resultera i ännu stabilare mark. =) Jag har nog aldrig tidigare varit så här förvirrad. Det är minst sagt en berg-o-dal-bana, utom min kontroll. Frågan är om man bara ska gilla läget. Jag förespråkar att man inte ska bekymra sig för det man inte kan kontrollera. Men jag lever inte efter det. :) Det enda som påverkar mig är det jag inte kan påverka. Lustigt.

I väntans tider
Här går jag, i väntans tider, försöker använda den så effektivt som det bara går för att få den att passera. För att få helgen att vara runt hörnet. För att få dagen att vara fredag och klockan att vara runt fjortontiden. Tiden då jag är som spralligast. Då jag står och hoppar på samma ställe uppe på kontoret. Ivrig väntan på bussens avfärd, som sker strax efter klockan sexton. Men. Det är bara tisdag mina kära. Bara tisdag.