abitof

Det är ytterst lite kvar på Guidens stora Julspecial. På onsdag ramlar den ned i brevlådorna och då har jag för avsikt att ta ut all den tid jag spenderat utöver mina schemalagda timmar. Jag ska lägga in siller, baka mjukkaka, andas in julen och ha tända ljus varje dag.

Vi lever alla i en värld som vi måste acceptera.
En värld där det finns olikheter. Jag vill att alla ska veta att jag aldrig ser ned på någon. Eller heller anser att någon är bättre eller sämre - vi gör bara olika val. När någon kliver ut ur vad jag tycker är respektabelt innebär det inte att jag ser ned på människan. Jag tycker om alla precis som dom är men de gångerna jag blir besvärad eller tar illa vid mig eller ser någon i min omgivning fara illa har jag valmöjligheten att antingen låta det fortgå eller helt enkelt sluta ute det som gör oss illa.

Präktig och allt utom lagom när det kommer till omtanke, fine. Jag blir illa berörd av människor som viker ut sig, eller behandlar mina nära och kära illa. Det är mina två huvudprinciper i kategorin SÅ-GÖR-MAN-INTE. Jag är varken kristen eller förmer däremot ser jag kroppen som något heligt och accepterar aldrig att mina vänner blir illa behandlade.

Ingen skall vara elak med mina vänner eller få dom att må sämre än dom förtjänar.
Och. Jag respekterar inte folk som blottar sig. Det är vem jag är och inget någon kan förändra.

OBS! Har du PMS rekommenderar jag att du kommer tillbaka på en vecka.

PMS är helt enkelt ett samlingsbegrepp för flera olika symtom, både fysiska och psykiska. Symtomen uppträder veckan före menstruationen och försvinner inom en vecka efter mensens början. Exempel på fysiska symtom är trötthet, huvudvärk, ömmande bröst och en känsla av uppsvälldhet, medan irritabilitet, gråtmildhet, ångest, ilska samt nedstämdhet är exempel på psykiska.
Jag har haft turen att inte få värken som många dras med. Under tiden min endometrios var som värst blev det en och annan ambulansfärd men efter att jag fick en behandling och cystorna försvann så har jag haft det väldigt bra. Det som jag inte lyckast eliminera är det psykiska. Men jag har lärt mig att kontrollera det.

Problemet med PMS är ju att känslorna känns så verkliga. Trots att jag ljudligt säger till mig själv, du har PMS så här skulle du inte känna i ditt normala tillstånd, så säger en liten röst på andra axeln: "Men du är ju ledsen och du skulle förmodligen tycka att det var jobbigt även om du inte hade PMS". Det är så svårt. Mitt tips är här att ha en inre dialog med dig själv. Fråga dig själv, tänker jag så har i vanliga fall. Här har ni några personliga exempel:

PMS-fritt samtal till Anton
-Heeej älskling, åååh, jag saknar dig, är som ensam här i sängen. (skrattar) Hur har din dag varit då?

PMS-samtal till Anton
- Hej. (moloken). Är som hemskt att ligga här ensam i min stora säng. Vet inte vad som är fel men jag känner mig jätte ledsen. Känns inte alls bra. Jag kanske borde göra något åt mitt liv. Du känns konstig. Känns som om vi glider ifrån varandra. Du vill inte prata med mig va?

PMS = grekiska för män
Oftast kommer jag, redan i slutet av PMS-samtalet, på att jag är knäpp av hormoner. Anton, han väntar bara på att jag ska börja skratta åt mig själv.När jag, så här i efterhand, tänker på mina PMS-samtal ler jag och skrattar åt mig själv och det är tur att vi kan skratta åt det tillsammans. Men i själva situationen är känslorna så verkliga. Men. Att tänka logiskt går i vilken situation du än är i. Det gäller bara att ha lite jävlar-anamma. Ett hett tips är att till en början ha nedskriva eller iaf genomtänkta tankar om hur du normalt brukar känna. Glöm inte att det gäller att ta upp facit med din omgivning när du inte har PMS. För ni vet väl att vi pratar grekiska när vi har PMS?

Min teori
Gränser har vi alla och varje människa fungerar likadant. Om man tänjer på dessa gränser är det lätt att varje gång ta det ett steg längre. Jag avskyr när man skyller sitt beteende på PMS för du har alltid ett eget val. (Här finns det viss risk för att jag får mig en avhyvling av något PMS-monster men det kan jag ta) I precis alla lägen kan du bestämma över dig själv. Det är det här som är så fiffigt med oss människor. Står du och skriker till din karl kan du på högsta tonläget bestämma att, nej, vad fan håller jag på med - och sluta. Det gäller bara att göra detta tillräckligt många gånger och på så vis ge dig själv en ny vana, helt enkelt.

Jag har inte varit arg på flera år. Sista gången jag var det sårade jag någon som betyder mycket för mig och det blev droppen. Där och då bestämde jag mig och jag har inte höjt rösten sedan dess. Nu är det ett invant beteende och jag mår så vansinnigt mycket bättre. Det gäller bara att tro på sin egen styrka. Tro på den egna viljan. Stoppar du dig tillräckligt många gången innan du blir arg kommer kroppen och knoppen vänja sig vid det. Alla med PMS vet att vi i något ögonblick tänker (vad fan håller jag på med) men i de flesta fallen tar ilskan över och vi väljer att vända allt till ett Nej-jag-har-rätt-att-vara-arg.

Så, min metod är densamma som dom lär ut på AA. Avvänjning helt enkelt. Återigen är självdisciplin det som kommer att göra ditt liv lite lättare. Ut ur din lilla fyrkant och vänj om dig!

I morse när jag vaknade kändes luften friskare, jag tog ett djupt andetag. Någonting var förändrat. Jag var utvilad och belåten. Kan snön verkligen göra så gott för själen?
Vi har levt i vad som har känts som ett evigt mörker. Men nu har snön och ljuset äntligen kommit. Helt otroligt viken inverkan på kroppen och knoppen lite snö på marken har. Det må vara lite men det är en början.

...det som ingen annan vet
Igår körde jag 30 mil för att äta middag på tu man hand med min livskamrat. Det kan tänkas vara en lång färd men det var det värt. Anton erbjöd sig att ta hemfärden bakom ratten och efter en kravmärkt middag med delikatesser från grannarna, bland annat Holmsunds vildfångade lax och ett glas rött så började John Blund äntligen göra sig till känna. Vi avbokade bion och åkte hemåt. Väl i bilen slog vi varken på radio eller spotify, istället fick Peter Andersson läsa Hypnotisören av Lars Kepler. Gårkvällen blev på så vis något som kan jämnföras med magi.  Det är så, har man stor ryggsäck uppskattar man livets små goda ting mer än genomsnittet och det mina vänner kan jag helt enkelt euforiskt leva vidare med.

Tack Anton <3

Note to self: Nästa gång jag åker till Socialize ska jag inte äta på hela dagen. Ytterst deprimerande när man vill äta allt på menyn men inte får plats med annat än varmrätt och dessert.

Vanligtvis kan jag till och med somna ståendes. Spelar ingen roll om det är strålkastare på mig eller om jag ligger i en betongsäng. Jag somnar, enkelt. Sista tre nätterna (denna inräknad) har jag hittills fått ihop futtiga 5 timmars sömn. Det lustiga är att jag inte vet vad det beror på. Troligtvis stress. Men så stor påverkan? Sömnen är nyckeln till allt välmående. Så wish me luck!

...Wooohooo..
Tidningen är skickad till tryck, lugnet är här och finliret kan återintagas. Aaaah!
3 fullmatade dagar har passerat och avslutet tänkte jag fira med bio i sällskap av min kombo. Tyvärr är han på övertid (tittar på klockan) så början kommer jag nog att se själv.
Men det är ju så här. Jag måste självfallet ta denna sista chans att se Jägarna 2, som är inspelad i min hemkommun och dessutom med inblandning av min familj. Vi (jag och Anton) har lite svårt att förlåta morsan, som höll i castingen,  men glömde bort att hon lovat Anton en polisroll. *Host*
Nåväl godis skall inmundigas och läsk skall skölja min strupe. Ty idag firar vi!

P.S I love you mamma - du är bäst i alla fall!

Träning
Jag vet inte om flunsan lurar bakom hörnet eller om jag helt enkelt hade underskattat mängden mat och energiintag under gårdagen. För väl on the treadmill möttes jag av en vägg. Gick inte att springa. Det fick bli powerwalk 20 min, 6 i lutning och 7-7,5km/h. Därefter crosstrainer i 20 min på syreupptagningsprogram. Lite av en Powerwalk det med, fast lite snabbare. Och sist men inte minst 20 min simning. Det är nog som det sägs. Fösta 5 passen som otränad går finfint, sedan möts man av en enda lång uppförsbacke. Gäller att hålla sig motiverad. Men är det något jag har så är det självdisciplin.

Massa mycket testosteron
I helgen är det grabbigt som gäller. Jag ska agera kock och servitris. Det blir bland annat tjocka ribs och bakad potatis. Bärs så klart. För grabbarna då, inte för mig. Nu ska jag skämma bort dom men all den överblivna kärleken som bara väller ur mig efter en hel vecka utan min Anton. Jag måste få geeeee lite :)

Det gäller att lägga fokus på rätt känslor
Under en längre tid har jag haft en obehagskänsla. Ni vet, den där klumpen i magen som vill berätta något men vad det är kan vara svårt att lista ut. Jag har känt att något inte riktigt stämmer och jag har haft ack så rätt. Idag fick jag äntligen ett bekräftande och samtidigt ett avslut. Det kändes som ett steg i rätt riktning - ett andligt steg. Det behöver inte alltid vara dåligt att få reda på negativa saker. Att få känslan bekräftad så att säga. En sak är säker, "My Gut Feeling" är ingenting man bråkar med - inte med mig heller för den delen. En sak lärde jag mig i barkspåret i lördags - elaka beteenden ger mig bara mer kraft och fy fan så jag sprang!

Plåtburk är väl kanske att överdriva, jag kör BMW och inte Skoda. Anyhow. Ibland tror jag att människorna i min omgivning är mer lättad än mig över att jag från och med igår innehar ett körkort. Smsen strömmade in, det är många som vill att jag ska skjutsa igen för "gammal ost". Jag är snart 30 så det är en hel del kan jag säga.

Uppkörningen
Jag vet inte om jag hade tur med uppkörningsmannen eller om det är min "talets gåva" som fick körningen att bli så avslappnad. Jag förklarade att: om jag klarar körningen ska jag skjutsa hem min karl till Skellefteå och ta hem min bil ensam. Men om jag inte klarar det får Anton skjutsa mig till jobbet direkt. Vi pratade om gamla katter, hockey, sommarstugor, våra jobb och mitt i allt var jag tillbaka på Nordpoolens parkering där han bestämde sig för att få mig att svettas lite. (M som i mannen och E som i Elin)

M: Ja du, det där gick ju... ja hur tyckte du att det gick?
E: Ingen aning!
M: En fråga bara, hur tänkte du i Bodsvedjan då du passerade den blå bilden som stod i en högerkorsning.
E: Inte en aning!
M: Det skulle vara bra att veta.. (skeptisk)
E: Ja, jag kom och körde, det var högerregel men den blå bilen kunde inte köra ut för att bussen stod i vägen så jag körde bara rakt fram.
M: Jahapp... så det tänkte du.. Mmmhmmm.. (negativt mmhmm)
M: Vill du tillbaka till jobbet nu eller?
E: Nej verkligen inte, dit skulle jag ju om jag kuggar.
M: Men då tycker jag du skiter i att fara dit, för du gjorde helt rätt, mycket bra kört jag har ingenting att invända på.
E: Är det sant??!! Du skämtar, jag har körkort, jag har alltså körkort? Menar du det!! (tårarna sprutar)

Lycka
Det är otroligt svårt att beskriva lyckokänslor tycker jag, vi har ett automatisk vokabulär när det kommer till sorger och smärta. Men när man ska förklara lycka, då är det inte lika självklart. Jag gråter sällan av sorg. Det är liksom tomt inom mig då, men när jag är glad. Då sprutar tårarna även om jag liksom inte huttrar och för oväsen. Men det är som om någon magisk flödarknapp blir intryckt.

Håll käften!
Jag är känd för att ha svårt för att säga fula ord, det är vida känt att jag aldrig höjer rösten. Men igår kom det en groda. När jag hade fått mitt körkort åkte vi mot Skellefteå. Naturligtvis med pit-stop på Sunes för att fira. När jag kör in på parkeringen och parkerar utbrister Anton, kör fram dit och ställ dig där i stället. Varpå jag lite chockartat utbrister: Håll käften jag står exakt vart jag vill för jag har körkort" Hahaha!


Tack till alla som stöttat mig under dessa månader, mycket har kommit i vägen så utan mångas stöd hade det tagit betydligt längre. Ett prov och en uppkörning gör mig väldigt stolt men som sagt utan er hade det tagit längre. Per som lagat mig mat så jag kunnat sitta ifred, Anton som legitimerat mig och alla ni andra. Eg. ingen nämnd - ingen glömd men Anton och Per skall definitivt nämnas.

På onsdag får ni veta vad jag ska vara med i. Det här jag har hintat er om i två veckor nu. Vi har bildat en hemlig grupp på facebook och tro mig - hela Boden skulle nog vilja ha tillgång till denna. Vilka psykningar, det är så vansinnigt kul.

Någonting bra
Strax skickar jag iväg tidningen till tryckeriet. Det innebär massvis med fri tid för mig att plugga. Utan att ha skallen sprängfylld med 15 olika trådar, bollar, korrektur, tankar, önskemål. Hm.. snarare 35 sådana.

Någonting mindre bra
Min älskling opererar sig idag. Jag är INTE en person som klarar av sådana här situationer. Ni vet. Jag sitter här och Anton kan förklarligt inte prata i telefonen eller ens ha den påslagen. Nu har det passerat 3 plågsamma timmar och jag har hunnit föreställa mig det absolut värsta tänkbara. Hjärtat bultar hårdare. Jag kan inte sitta stilla. Det är i situationer som dessa som man inser hur mycket någon faktiskt betyder. Hur viktigt personen faktiskt är. Hur viktigt Anton är. Hjärtat.

Var rädd om era kära...

Ögonkontakt och hemligheter
Hur mycket jag än vill stoppa tiden för att liksom, andas in och förbereda mig så närmar sig the dooms day med stormsteg. Även om jag inte riktigt vill erkänna det (eftersom jag är en cooling) så är jag vansinnigt nervös.
Det blir perfekt med en lugn och kärleksfull helg med min älskade Anton. Han sitter här på mitt skrivbord varje dag, med gnistrande ögon och smilgroparna framme. Det är nog mer som Sofie sa. Det blir lite mindre gjort. Någon sekund då och då faller ögonen i kontakt med skrivbordsunderlägget.

Framtidsplaner
Nu är viljan tillbaka och det är minst sagt härligt. Det är alltid trevligt att bara vara positiv men så enkelt är ju inte livet. Jag har varit krasslig i flera dagar men ingenting bryter ut. Fryser rumpan av mig här. Spänner mig och har ont i hela kroppen. Sov omänskligt mycket i helgen. Känns nästan som om jag vill provocera fram (vad de nu kan vara) så jag slipper skiten. För nu. Nu ska jag ta itu med hälsa och framtidsplaner.

Vädret bådar inte gott för min "reinkarnation"
Samma visa är det varje höst. Dojjorna åker fram och barkspåret blir min fristad. Men. Hur ska jag göra nu? Det regnar så mycket att jag inte ser ut genom fönstret. Ska jag bara skita i det, bli blöt och hoppas på att inspirationen kan flöda trots ösregn eller kokar jag en kopp te?

Det är så att man bara vet när man finner den. Jag har många gånger förr sagt att jag äntligen tror att jag vet vad det är och hur det känns. Men att tro är att icke veta, som en god vän till mig, ofta säger.
Det har hänt något, en känsla har fått liv. Som ni alla vet är livet ingen dans på rosor. Men tro mig, mitt i allt kämpande kommer ett överraskande lugn att komma. Dagen då du gjort tillräckligt många rätt, betalat nog och gett lagom. Det är då känslan av att vara i tornadons mitt kommer. Utanför springer folk i panik och vet inte i vilken riktning dom ska sätta ned nästa steg. Det brusar och dånar där utanför. Men för oss, mig, som är i tornadons mitt blir allt plötsligt tyst, inget dån, bara en stilla vind. Axlarna åker ned, man blickar plötsligt uppåt allt oftare, tänker på livet och vad det har gett. Vad framtiden kan ge om jag bara vill. Möjligheter. Tornadons dånande väggar fungerar nu som ett skydd, en borg med meterbred mur. Det onda på utsidan är inte längre ett hot, ingenting som längre berör, ingenting man hör. Plötsligt värnar man om sin plats i stillhet.

...sådär med träningen
Jag är ju jojjobantarnas mästare. Älskar mat och hatar att röra på mig. En och en halv månad per år bantar jag, för att åter igen kunna proppa mig full med livets alla go-saker resterande tiden av året. I år har jag dock varit latare än vanligt. Jag drar nu igång en till dietvända och tänke ta mig ut i motionerarnas oprövade land - mitt Mecka, vanligvis under hösten, elljusspåret. Men. Det går inte bra för mitt lag. Se bild ovan på underteckands fotleder. Höger respektive vänster. Ajajaj...