abitof

Blir det ingen snö i år?
Ibland skulle jag vilja ha svar på alla dessa frågor utan svar. Frågor från mig, mina närmsta och även från bekanta. Vad är lagom, gör jag rätt, ska jag tacka ja till det här jobbet, tror du att han/hon är rätt för mig, vad tror du är bäst? Frågorna är många och i alla fallen står jag och alla andra maktlös när det kommer till svaret - för det är helt simpelt,  något som vi får vänta på, som tiden får utvisa. Inget svar kan ges mer än ett tröstlöst "Den som lever får se".

I give up!
Jag försöker hålla mig positiv men det är inte alltid så lätt när man inte hinner andas mellan problemen. Om det vore så att jag strulade till det, gjorde bort mig och liksom ”had it comming” - skulle det vara en sak. Men när jag kämpar så jag blöder av huvudbry och det bara fortsätter mata på. Då är det svårt att vara glad. Att hålla fokus på positiva saker.

Det är tur att jag har träningen där jag kan rensa skallen. Nästa pass ska jag ta med mig all ilska och besvikelse in på gymmet och sedan ska jag tänka på varenda jävel som skadat och skadar mig.


Note: Investering youth cream AB

Jaga moroten
Jag skulle vilja starta ett eget företag, där man motiverar andra att uppnå 200%.
Nu jävlar, ingeting kan stoppa mig om jag så måste så ska jag bära Mirja med till målet. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men då är det bara bita i det sura äpplt och fortsätta jaga den där fördömda moroten!

All in!

Alla pusselbitarna faller på plats och allt som man någon gång undrat över blir glasklart.
Det är vad som kallas livet. Vi hamnar på olika spår, en del längre och en del väldigt tillfälliga. I dagsläget är jag verkligen i det spåret jag vill. Det förväntansfulla språnget, ni vet, när man har ”fixat till” sin tillvaro, byggt på reserven och känner att nu, nu finns det krafter för att göra språnget. Vad det är har jag en känsla av, en god och bubblande sådan. Ibland måste man helt enkelt dra ihop knäna och hoppa ut i det okända.

<3

...trilllar räkningarna ned i brevlådan.
Alla känner igen sig i den situationen. Även den något nedstämda känslan när tusenlapp för tusen lapp försvinner från den där njutsamma siffran som kallas lön, för att betala saker som el, fack-avgifter, telefonsamtal och andra nödvändigheter. Lön. Den vi slitit för hela månaden för att kunna unna oss trevligheter med våra nära och kära, för att kunna tanka bilen, äta, sova under tak och leva helt enkelt.

Men för mig känns inte det här efterlängtade datumet, mot slutet av månaden, som något positivt. Det är då samtalen börjar komma in. "Jag har inte, skulle du kunna, jag vet inte hur jag ska, skulle det gå bra om.." Jag hinner andas en lättnadens suck när lönen kommit in men timmarna efter är klumpen i magen där igen. Lönen, dom här pengarna som jag jobbat hårt för. Stressat, suttit i möten, varit nervös, jobbat övertid, skyndat upp tidiga morgnar, kommit hem hungrig sena kvällar, avböjt socialt engagemang, missat lunchen, skrivit så fingrarna krampat, suttit i timmar och funderat över hur, vad, när, var - allt för att få allt så bra som möjligt på den lilla tiden jag har.  Pengar som jag helt enkelt jobbat hårt för. Som kostat mig mycket mer än bara tid. Försvinner.

Ljuvligheter som naturen erbjuder
Jag skulle nog vilja påstå att det nya svarta är att ta vara på naturens alla kulinariska gåvor. Jag ser att allt fler och allt yngre människor knatar runt i skogen och förser sitt skafferi med naturens alla förtjusande födor. Under helgen har vi verkligen föregått med exemplet. I sagolik skog och mark har vi försett oss med det bästa från naturens egna skafferi. Det blir äppelpaj och juice på våra egna äpplen. Lingon plockades av hela familjen Boström och Karljohan jagades av undertecknad med partner. Magnus han levererade kalvtunga från lördagens älgpass och kantarellerna ligger redan i frysen.

Jag hakar på tåget
Man vill ju ha en del av kakan, vara en liten del av The New Black - för visst är det så att man är en nobody om man inte har hört, sett eller upplevt "de senaste"? Skämt åsido, jag hakar på det här bokstavskombinationståget. Just nu är jag som en enda berg- och dalbana. Alla andra har ju höstdepressioner så jag kan väl inte vara sämre. Idag väljer jag att vara bipolär. Gårdagen var ful av lycka och idag? Ja, idag känns livet hopplöst långsamt, enkelspårigt, krångligt, dystert. Nej, fasikken så jag överdriver. Min rumpa ömmar, internet gav upp, det är femton mil till Anton och det regn.

Fan. Jag är en nobody. Nåväl.

It's the new black
Det här med bokstavskombinationer ogillar jag en hel del. Jag har fått höra att jag i bipolär, manodepressiv och att jag kanske bör kontrollera om jag inte har ADHD. Måste man ha en "beteckning" för att man är rastlös och orkar lite mer än övriga. I så fall lider jag även av schizofreni. Ena veckan har jag ADHD, är över-aktiv och kan inte sitta stilla. Emedan jag andra veckan drabbas av latmasken. Då måste jag ställa frågan - är jag manodepressiv för att någon nära dör? Ena dagen ligger jag plötsligt hemma och gråter, trots att jag dagen innan var glad och pigg som en lärka?

Nej, har det här blivit någon sorts trend? Är det verkligen något vi ska stäva efter?
En bokstavskombination förklarar varför vi är som vi är. Den ska inte användas som en ursäkt för dåligt beteende. *Missförstå mig inte. Jag har nära och bekanta som verkligen har ett problem och som behöver hjälp och verktyg för att klara sin vardag lite bättre. Men nu börjar det delas ut beteckningar till höger och vänster. Det gått för långt enligt mig.


* Det heter inte missförstå mig rätt, vad fan är det för jävla svenska? Sluta upp med det. Kontamination! Nu fick jag sagt det med.

Lampor & penisar
Jo det är faktiskt så att jag i vissa fall har en massa grodor som hoppar ur munnen. Näst intill varje dag. Exempelvis. Igår monterade jag en ny lampa i läggan på Åbergsleden (Boden)) och utbrister nedstämt. ”Allt på Åbergsleden blir litet”. Sedan står jag tyst en stund och tittar på min tidigare gigantiska lampa som numera ser ut som e liten fis och utbrister igen.. ”Fast inte allt, Antons kuk blir aldrig liten”.

Skärmar & framstjärtar
Det är svåtr att beskriva men det liksom bara trillar ur mig. Som häromdagen. Min tekniker med världens bästa namn (Mac Daddy) sitter bakom min nya gigantiska dator och säger. "Blir det Skellefteå eller kommer du att sitta här med din nya leksak". Och så händer det igen. "Man vet aldrig, mitt i allt är det musavtryck på skärmen nästa gång du kommer hit". Himmel pch pannkaka. Att jag aldrig kan vara tyst!

Av någon outgrundad anledning hamnade den i min ägo
Jag kan inte riktigt motivera det men denna jumpsuit ska pryda min inte fullt beachklara kropp i morgon. Jag tar mina mocka platå för att skapa illusionen av svarvade spiror. Månne om det lyckas. Hur kan jag vara så här nervös. Man vill ju liksom vara fin om ens karl går modell och är en jävligt snygg sådan också. Där ska jag sitta. Mitt där. Ibland alla modeller. Öj. Tur att jag har brudarna med mig.


Fashion model  -  det är något som är ok
Äter man hälsosamt och har ett driv för en karriär som modell, då tycker jag att det är ok. Men det finns gränser.
En gång i tiden, (man kan säga det när man närmar sig 30) en gång i tiden blev jag kontaktad av Johnny Wollin ett flertal gånger. Jag kände mig näst intill kränkt eftersom det går emot alla mina principer. Att vika ut sig det går emot allt mitt förstånd. Hur kan man ens tänka tanken. Jag säger inte att man inte får göra det men dessa människor tappar min respekt direkt. Jag är helt säker på att man saknar något. Att man inte är lycklig. Att man behöver uppmärksamhet och vill bli älskad men det blir helt enkelt fel. Alla har vi stött på dessa glamourmodeller och jag kan inte säga att en enda av dom har imponerat eller överraskat mig med intelligens - tvärt om. Man går in i rollen som bimbo och blir något som jag kan lika med stureplans-bratsen. Flat, opersonlig och stereotypisk.


Johanna - thats what i call a model
Min vän Johanna däremot, hon är en målmedveten tjej. Med en vilja av stål. Hon är av sorten vassaste kniven i lådan och bestämde sig. Jag ska bli modell. Drog till USA och kom hem med en minst sagt imponerande portfolio. Uppslag, helsidor, makeup, futuristiska modebilder, catwalkfilmer ja, you name it!

Vi är alla individer
Alla har vi någon gång blivit orättvist dömd. På någotvis är jag egoistisk i den frågan och anser mig ha blivit det orättvist många gånger. Av alla dessa gånger har inte en enda person stannat upp och frågat mig vem jag är. Man har till och med varit rädd för sin egen säkerhet. "Tänk om hon gör illa mig". Det är väl något jag fick med på köpet när jag valde att inte göra skillnad på människor i denna värld. Jag förstår inte hur man kan få mig till en dålig människa för att jag ger alla olika typer av människor precis samma chans. Det spelar ingen roll om du är tatuerad, piercad och bodybuilder, är från byn eller city, har drogproblem eller är läkare. Jag ser en individ som jag gärna lär känna. Men alla är inte lika. En del beslutar sig för att känna mig utan att våra vägar ens har korsats, vilket jag tycker är synd och oetiskt. Jag är en kärleksfull person som tar hand om alla som står mig nära. Min tunga ryggsäck har gjort mig vis och jag har lätt för att lösa problem. Och jag hjälper gärna till. Jag skulle aldrig göra någon illa. Är det kanske mitt vassa utseende som jag numera tonat ned lite, eller är det kanske som mina rådgivare säger - avund. Men varför inte utgöra sin lilla skillnad i världen? Och ge litegrann tillbaka.

"Never seem to care about what's beneath"
Inom kort kommer jag att lägga upp en låt. Som min Anton har gjort. Den beskriver den ilskan han kan känna emot dessa människor som väljer att vara trångsynta och inte ta hansyn till det goda som faktiskt finns inuti. "Not a single thought given to a soul in need"