abitof

Under helgen kom jag fram till "nästa steg".
Det är en underbar känsla att inse att man plötsligt tar ett steg vidare i livet. Jag vet inte om det berodde på all den kärlek som Anton överöste mig med, eller om det var initiativet att ge mer tid åt mina vänner. En kombination av de båda - skulle jag tro. Mitt i allt var jag världens lyckligaste tjej. Jag tittade på Anton med nya ögon och såg inget problem i att ge tid till mina vänner.

Till en början trodde vi att kommande helgs resa skulle störas p.g.a. att ersättare för kabareten inte hade tillsatts. Allt arbete som Anton lade ned för att kunna åka ned mig på den här resan - visade verkligen vad han känner för mig. Jag är inte rädd längre. Många kan nog tycka att jag är märklig som är rädd med en så fantastisk människa vid min sida. Men är det inte så att när vi har det som bäst är vi mest sårbar? En av de motton som står närmast mitt hjärta är inte för inte - "Ta ingen för givet"

Sthlm long-weekend
På fredag åker vi ned till vår hufvudstad för mingel. Gamla vänners återseende. God mat och dryck. Konsert. Intressanta möten med musikaliska människor och inte minst för att gosa med smått.

Igår blev jag kidnappad av fröken Escobar.
"Vi tar ett glas vin på Bodensia, it's on me". Jag borde ha anat att vad som helst kan hända i den frökens sällskap. Hipps-vipps satt vi i en taxi på väg till en konferens på Skapa. Bubbel, innerfilé och Karl-johan serverades. Svensk Handel hade möte. Lärorikt och intressant.

Tack gumzan!

Norrbotten står på schemat i helgen. Anton har spelning med Sorting Tragic på Lördagsrocken i kulturens hus. Ni kan väl komma och titta? Tyvärr är dom inte full styrka än men jag är hoppfull.

Otroligt hur mycket det kan kännas.
Under gårdagen var schemat i vanlig ordning fullspäckat. Dagen rusade förbi. I morse såg jag ett sms som jag inte hade hört under natten. "Du gör mig så lycklig". Kan man vakna till något bättre? Men så slog det mig. Jag samtalade inte med min älskling under gårdagen. Plötsligt blev det påtagligt och saknaden blev stor. Morgonen började med att besöka tryckeriet och tiden passerar utom min kontroll. Ett kort samtal lyfte upp både min älskling och mig. Men det är verkligen otroligt hur mycket det känns när man missar varandra en dag.

Vilken underbar höstmorgon
Det var något speciellt med denna morgon. Jag vaknade med ett leende på läpparna. Längtande. På promenaden till jobbet drog jag stora friska andetag. Kisade mot solen. Lät musiken ljuda i lurarna. Med ett smil som speglade själslig frid.

...kan vara skrämmande
Ibland är det lätt att man påverkas mest av de människor man inser inte förtjänar att vara i ens närvaro. Det är ett misstag som jag anser att vi alla gör. Jag har lyckan att omges av riktiga klippor och guldkorn, men låter mig samtidigt påveras av de människorna som visar sig vara allt utom detta. Varför? Nej, vi måste uppskatta och påverkas precis lika mycket (ständigt) av alla de positiva elementen som finns runt omkring oss. Lite då och då blir jag särskilt “blödig” och kastar iväg ett sms där jag beskriver att personen betyder mycket för mig. Men det händer allt för sällan.

Man blir som man umgås
Är ett betydligt starkare uttryck än vi många gånger inser. Det är något som har blivit uppenbart för mig sedan jag lärde känna Anton. Goda människor omges av likasinnade. Det är inte främmande att jag bytt bekantskapskrets. Efter många år bland människor som hamnat snett i samhället insåg jag att det tog mer än det gav. Självklart ligger alla mig varmt om hjärtat. Men någonstans måste man inse att man inte kan hjälpa alla. Jag har alltid haft så många vänner att jag aldrig har behövt tänka tanken på att se mig om. Nu visar det sig tydligt att jag missat många guldkorn som lite då och då dykt upp i mitt liv. Jordnära människor med positiv anda med båda fötterna på jorden. Människor med framtidsplaner och visioner. Med vilja att utvecklas och uträtta. På något vis blev resultatet av min livsförändring att dessa människor dök upp allt mer och att jag vågade ta steget att visa att personerna är intressanta.

Är det meningen att man ska vinna förtroende genom att dölja?
Det är uppenbart att det finns missförstånd. Om man ger människor en andra chans - betyder det INTE att man fortsätter oförändrad och väljer att dölja det som från början gav bristande tillit. När det kommer till människokännedom får man ta mig fan leka med någon annan än mig!

Förlåt Anton
Ja, jag lyckades bli sjuk. Sedan lyckades jag smitta Anton. Så nu ligger han nedbäddad och tar sig inte upp. (Ooops) Det har varit den lugnaste helgen på evigheter. För mig som insjuknade först blev det framstupa soffläge hela helgen. Emedan Anton svängde sina lurviga på Lördagens fest som jag tyvärr fick tacka nej till.
Det är något särskilt med att bo så långt ifrån varandra som vi gör. Allt blir så speciellt när man väl ses. Igår innan avfärd fällde jag till och med en tår över att behöva lämna min sjuka älskling. Som jag olyckligt smittat. Det blev middag i soffan, film och närhet i massor. Ett kärleksfullt avslut på en kärleksfull helg.

Skräckupplevelsen som jag turligt nog missade
Igår kväll var det en trött Prinsipesa som satte sig på bussen. Med lite avslappningsmusik i hörlurarna var mötet med John Blund faktum. Utan tidsuppfattning väcks jag av en förvirrad chaufför som berättar att han fått väja för en kvinna som sprang ut i vägen med armarna utsträcka och ögonen slutna. Jag kan inte låta bli att fråga mig. Om man vill somna in - varför riskera livet på andra. Varför riskera att ge alla i bussen en skräckupplevelse som skulle jaga en resten av livet. Arg blir jag.