abitof

"Jag går hellre på gatan än till socialen"
Om du hade sagt till mig att jag skulle stå här jag står idag för ett och ett halvt år sedan skulle jag ogenerat kallat dig lögnare. Jag hade förmodligen blivit upprörd och sagt att jag inte behöver upplyftande kommentarer om en framtid som inte finns. Samtidigt som jag fightades med försäkringskassan - sades socialen vara ett alternativ och kronofogden osade runt hörnet. Jag var lämnad och bedragen och hade begått mitt livs misstag - inte uppskattat människorna i mitt liv. Jag var minst sagt inte i närheten av stå upprätt. Men någonting hände inom mig. Jag kan inte förklara vart ifrån min energi kom. Det är så enkelt att jag vaknade en morgon och kände att nu får det vara nog. I den stunden vred jag på volymen på stereon och glad musik strömmade ut i min takvåning. Jag log hela vägen till min praktikplats den morgonen.

Nu sitter jag här ett och ett halv år senare och kan inte riktigt förstå att jag är där jag är men en sak vet jag. Jag har kämpat för det och är värd allt det fina jag har omkring mig - på alla sätt och vis. Visst finns det bitar kvar att jobba med. Det bor en liten pessimist inom mig. Hon som "måste ha minst ett minus för att vara glad över plussen", som Helena sade.

Att tänka på...
Kommunikation mina vänner - det är vad som tagit mig dit jag är. I kombination med självdisciplin och vanligt folkvett. Vart vägen bär har jag ingen aning om, men jag är inte klar på långa vägar. Mina ambitioner växer för varje dag...