abitof

Nåväl, det går väl an då - det där uttrycket som jag inte riktigt kan ta till mig. Det är helt enkelt inte min melodi. Men jag måste detta till trots säga att jag omges av likasinnade och vi leker väldigt bra tillsammans.
Igår innan jag skulle somna hamnade jag i något sorts ekorrhjul av ”tackningar”. I min omgivningen vet vi mycket väl att den bittra verkligheten inte är fullt så som vi önskar. Emedan vi tycker att man inte ska vara tacksam för självklarheter, tycker kanske resterande världen att allt inte är fullt så självklart. Jag kan rent bli lite förbannad på sådant däringa tacksamhets-tjaffs. Om min bästa vän separerar anser jag att jag är en dålig vän om jag inte gör mitt yttersta för att hjälpa henne att få en så smärtfri separation som möjligt. Och här kommer den positiva överraskningen... Det har nämligen visat sig att människorna i min omgivning, till och med dom som inte alls har någon relation till min allra, allra bästa vän - erbjuder att hjälpa till. Det är, vad jag tycker, att ta vänskapen till en annan nivå. ”Jag känner henne inte men jag vet att hon betyder mycket för dig så självklart ställer jag upp, dessutom är hon en fantastisk människa”. Vi har liksom skapat en god cirkel som gör mig lycklig. Det här är kråksången jag pratat så mycket om. Skapa goda cirklar, det tål att upprepas för livet blir ju så mycket enklare då.

Kvällens göra: Sortera tusen böcker i enlighet med någon sorts färgskala. Vem har sagt att en bokylla ska vara tråkig?

Note: Make a difference.