abitof

...när man har träffat den rätta?
Ja den frågan har vi alla ställt oss någon gång eller kommer att göra förr eller senare. Jag har trott att jag har hittat rätt inte mindre än tre gånger, men när man väl hittar någon som gör allt glasklart så känner man sig rätt patetisk som kunnat tro att allt var glasklart.

Du kan vara dig själv och fortfarande vara älskad. Det finns ingen oro för att tilliten skulle brista. Gräl är något som upphör att existera. Istället blir det likt matematiska ekvationer man tar sig an och löser tillsammans - Helt utan action. Hur sjuk du än är, näst intill spetälsk, så tittar han/hon på dig, ler och försöker stjäla en puss - trots att du inte borstat tänderna och/eller spytt. Magiska stunder, det är dom när du fastnar utanför tid och rum, tänker på din livskamrat och finner dig plötsligt sittandes med ett fåningt smil på fejset. (mitt i ett möte eller ett samtal om något helt annat) Sexet. Sexet, sexet. Man kommer till kosmos. Det sprakar och gnistrar. Ingeting känns jobbigt längre. Ponera att möjlken är slut och din livskamrat vill ha mjölk, då är du redan i kylen eller t.o.m. i bilen, utan en enda suck. Du är värdefull.. Du är nöjd med dig själv. Du är nöjd med livet. Du är tacksam och ser all tid ni har som en gåva. Du ger...och du får...