abitof

En sak är säker, tränar man aldrig får man vansinnig träningsvärk
Under helgen pinnade jag på och avverkade 6,42 kilometer, mestadels up-hill och även en hel del intervaller.  Jag tog mig runt elljusspåret på pinsamma timman, men känns än dock helt ok för en latmask som mig. Klättra i berg, plussa på med intervaller och inte en paus på nästan 7 kilometer - Va fan! Det är i alla fall inte illa pinkat för att vara mig.

I kvällom bär det av på Nordpoolen för nästa pass. Med mig har jag mina vapendragare eller slavdrivare kanske är ett mer passande namn för Mirja Wahlström och Per Larsson. Det blir löpning och simning. Mitt träningsschema säger 30 minuter på löpbandet och fri tid i bassängen. Jag känner att jag ska kräma ur allt jag kan. Fast hur var det nu med klok träning?


Akta stubben!!
Det är absolut en chockfras som inte skall användas i närheten av fröken Landström på ett elljusspår. Har jag berättat att mina tidigare löpningar på elljusspår inte riktigt gått som jag tänkt mig? Ena gången kom jag hem med en halv tennisboll i pannan och upprivna knän.  I lördags höll jag på få en vass stubbe uppkörd genom knät.
Plötsligt skriker Anton akta stubben och jag flyger mot backen redan en meter innan den där jävla stubben och landar på knäna. Inser att den vassa stubben är cirka en halv centimeter ifrån att borras in genom mitt knä.  Jag ställer mig upp, skrapar stenarna ur handflatorna och gråter en skvätt. 30 sekunder senare blir jag flyförbannad, rabblar en helvetesramsa och springer nästan hela vägen hem.

”Jag kan för fan inte ens springa i skogen, man ska inte läppa lös mig någonstans, jag borde låsas in, är en fara för mig själv och min omgivning, helvetes jävla helvete”

Note to self: Se till att göra mig illa eller provocera folk att göra mig förbannad så vinner jag den här tävlingen hur lätt som helst.