abitof

...trilllar räkningarna ned i brevlådan.
Alla känner igen sig i den situationen. Även den något nedstämda känslan när tusenlapp för tusen lapp försvinner från den där njutsamma siffran som kallas lön, för att betala saker som el, fack-avgifter, telefonsamtal och andra nödvändigheter. Lön. Den vi slitit för hela månaden för att kunna unna oss trevligheter med våra nära och kära, för att kunna tanka bilen, äta, sova under tak och leva helt enkelt.

Men för mig känns inte det här efterlängtade datumet, mot slutet av månaden, som något positivt. Det är då samtalen börjar komma in. "Jag har inte, skulle du kunna, jag vet inte hur jag ska, skulle det gå bra om.." Jag hinner andas en lättnadens suck när lönen kommit in men timmarna efter är klumpen i magen där igen. Lönen, dom här pengarna som jag jobbat hårt för. Stressat, suttit i möten, varit nervös, jobbat övertid, skyndat upp tidiga morgnar, kommit hem hungrig sena kvällar, avböjt socialt engagemang, missat lunchen, skrivit så fingrarna krampat, suttit i timmar och funderat över hur, vad, när, var - allt för att få allt så bra som möjligt på den lilla tiden jag har.  Pengar som jag helt enkelt jobbat hårt för. Som kostat mig mycket mer än bara tid. Försvinner.