abitof

Det är så att man bara vet när man finner den. Jag har många gånger förr sagt att jag äntligen tror att jag vet vad det är och hur det känns. Men att tro är att icke veta, som en god vän till mig, ofta säger.
Det har hänt något, en känsla har fått liv. Som ni alla vet är livet ingen dans på rosor. Men tro mig, mitt i allt kämpande kommer ett överraskande lugn att komma. Dagen då du gjort tillräckligt många rätt, betalat nog och gett lagom. Det är då känslan av att vara i tornadons mitt kommer. Utanför springer folk i panik och vet inte i vilken riktning dom ska sätta ned nästa steg. Det brusar och dånar där utanför. Men för oss, mig, som är i tornadons mitt blir allt plötsligt tyst, inget dån, bara en stilla vind. Axlarna åker ned, man blickar plötsligt uppåt allt oftare, tänker på livet och vad det har gett. Vad framtiden kan ge om jag bara vill. Möjligheter. Tornadons dånande väggar fungerar nu som ett skydd, en borg med meterbred mur. Det onda på utsidan är inte längre ett hot, ingenting som längre berör, ingenting man hör. Plötsligt värnar man om sin plats i stillhet.