abitof

OBS! Har du PMS rekommenderar jag att du kommer tillbaka på en vecka.

PMS är helt enkelt ett samlingsbegrepp för flera olika symtom, både fysiska och psykiska. Symtomen uppträder veckan före menstruationen och försvinner inom en vecka efter mensens början. Exempel på fysiska symtom är trötthet, huvudvärk, ömmande bröst och en känsla av uppsvälldhet, medan irritabilitet, gråtmildhet, ångest, ilska samt nedstämdhet är exempel på psykiska.
Jag har haft turen att inte få värken som många dras med. Under tiden min endometrios var som värst blev det en och annan ambulansfärd men efter att jag fick en behandling och cystorna försvann så har jag haft det väldigt bra. Det som jag inte lyckast eliminera är det psykiska. Men jag har lärt mig att kontrollera det.

Problemet med PMS är ju att känslorna känns så verkliga. Trots att jag ljudligt säger till mig själv, du har PMS så här skulle du inte känna i ditt normala tillstånd, så säger en liten röst på andra axeln: "Men du är ju ledsen och du skulle förmodligen tycka att det var jobbigt även om du inte hade PMS". Det är så svårt. Mitt tips är här att ha en inre dialog med dig själv. Fråga dig själv, tänker jag så har i vanliga fall. Här har ni några personliga exempel:

PMS-fritt samtal till Anton
-Heeej älskling, åååh, jag saknar dig, är som ensam här i sängen. (skrattar) Hur har din dag varit då?

PMS-samtal till Anton
- Hej. (moloken). Är som hemskt att ligga här ensam i min stora säng. Vet inte vad som är fel men jag känner mig jätte ledsen. Känns inte alls bra. Jag kanske borde göra något åt mitt liv. Du känns konstig. Känns som om vi glider ifrån varandra. Du vill inte prata med mig va?

PMS = grekiska för män
Oftast kommer jag, redan i slutet av PMS-samtalet, på att jag är knäpp av hormoner. Anton, han väntar bara på att jag ska börja skratta åt mig själv.När jag, så här i efterhand, tänker på mina PMS-samtal ler jag och skrattar åt mig själv och det är tur att vi kan skratta åt det tillsammans. Men i själva situationen är känslorna så verkliga. Men. Att tänka logiskt går i vilken situation du än är i. Det gäller bara att ha lite jävlar-anamma. Ett hett tips är att till en början ha nedskriva eller iaf genomtänkta tankar om hur du normalt brukar känna. Glöm inte att det gäller att ta upp facit med din omgivning när du inte har PMS. För ni vet väl att vi pratar grekiska när vi har PMS?

Min teori
Gränser har vi alla och varje människa fungerar likadant. Om man tänjer på dessa gränser är det lätt att varje gång ta det ett steg längre. Jag avskyr när man skyller sitt beteende på PMS för du har alltid ett eget val. (Här finns det viss risk för att jag får mig en avhyvling av något PMS-monster men det kan jag ta) I precis alla lägen kan du bestämma över dig själv. Det är det här som är så fiffigt med oss människor. Står du och skriker till din karl kan du på högsta tonläget bestämma att, nej, vad fan håller jag på med - och sluta. Det gäller bara att göra detta tillräckligt många gånger och på så vis ge dig själv en ny vana, helt enkelt.

Jag har inte varit arg på flera år. Sista gången jag var det sårade jag någon som betyder mycket för mig och det blev droppen. Där och då bestämde jag mig och jag har inte höjt rösten sedan dess. Nu är det ett invant beteende och jag mår så vansinnigt mycket bättre. Det gäller bara att tro på sin egen styrka. Tro på den egna viljan. Stoppar du dig tillräckligt många gången innan du blir arg kommer kroppen och knoppen vänja sig vid det. Alla med PMS vet att vi i något ögonblick tänker (vad fan håller jag på med) men i de flesta fallen tar ilskan över och vi väljer att vända allt till ett Nej-jag-har-rätt-att-vara-arg.

Så, min metod är densamma som dom lär ut på AA. Avvänjning helt enkelt. Återigen är självdisciplin det som kommer att göra ditt liv lite lättare. Ut ur din lilla fyrkant och vänj om dig!