abitof

Jag är absolut inte äckligt romantisk men jag vill på något vis se mig som en filosoferande person eller någon som gillar att uttrycka känslor i väl valda vackra ord. Hittills har jag aldrig delat med mig av dessa teorier, och poetiska ordpussel på någon offentlig plats. Däremot får min kära sambo och livskamrat Anton ett jämt flöde av dessa skaldekonster.

I går stod hon på tur, hon som för mig är ett musikens väsen, Laleh. Hon som briljerar i vårt älskade och så otroligt svenska program "Så mycket bättre" och jag möttes av en kaskad av musciserande känslor. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att uttrycka min tacksamhet till Anton. Tacksamheten till musiken. Musiken som idag inte är likt något utav vad den en gång var. Idag lyssnar jag med själen, där texten inte längre har ett lika stort värde utan nyfikenheten på uppbyggnaden av musiken väger tyngre. Och numera nyfikenheten på min egen musik.