abitof

En skymt av framtiden
Julen har passerat och efter en så underbar jul måste jag säg aatt jag snart behöver en backup för att förvara alla fina minnen. Julklapparna är väl det som är minst viktigt men jag känner att min julklapp från Anton är en riktig höjdpunkt. Jag har fått en iMac så att jag kan fortsätta min väg som illustratör och vara mindre begränsad. Alla har vi drömmar - att försörja mig som illustratör en utav mina. I och med gåvan av Anton har min väg dit förkortats avsevärt. Man kan inte köpa lycka, inte köpa drömmar och heller inte köpa framtiden men det finns dom som kommer på sätt att visa sin kärlek och sätt som gör det lite enklare att uppnå alla dessa punkter - det är vad Anton har lyckats med! Så förutom god mat, massvis med kärlek, motor, sömn och sällskapsspel så har julhelgen även gett mig en skymt av framtiden.

Gårdagen var - utom räckhåll för någon rättvis beskrivning.
Vilken boost ljuset och snön kan ge och tänk så långt helgens skratt räcker. Nu gäller det att stanna kvar här, att fortsätta kämpa och hålla uppe den positiva andan. Fortsätta skratta helt enkelt.
Igår lyckades jag med att förgylla dagen för några viktiga personer genom middagsbjudning och även genom en oj-jag glömde-lägga-på tabbe. Någon väldigt speciell hade ett mobilsvar där jag skrattar så jag nästan kissar på mig. En något övertrött och därmed lättroad Elin fick en filmvisning där personer gör illa sig - jag må vara skrämmade nu men inget roar mig lika mycket.  Under soppatorsk ska tilläggas.

Investering: Peacearmband

Vi ger alldeles för lite skulle jag vilja påstå
Ord och handling är gratis och tar näst intill ingen tid alls av oss och ger så otroligt mycket. Efter en väldigt turbulent vecka hamnade jag i en liten formsvacka. Trots att jag är en kvinna med starka åsikter och en vilja att förmedla ett budskap som jag tror på, som jag tror kan göra gott för världen, så kan även jag tappa tron. Eller i alla fall få mig en törn då den fula verkligheten visar sig. Den värld som jag försöker jaga undan med högafflar och facklor. Några väl valda ord fick mig definitivt på bana igen.

Ibland försöker till och med nära vänner att få mig att ändra på mig.
Det sägs att jag måste inse att verkligheten är ful och fast än mitt budskap är gott så tror inte alla det och kommer aldrig att göra. I den fula verkligheten vill man varandra illa och det måste jag acceptera. Jag håller inte med. Jag kommer aldrig att sluta tro på att varje enskild individ kan göra skillnad. Om än det händer att människor då och då misstror min välmening måste jag säga att det är de människor som tar emot budskapet som väger högre. Om en på hundra blir förbannad så har jag fortfarande gjort 99 st glad - jag tänker inte sluta med vad jag ser som mitt kall i livet.

Det här med ord och handling då.
Som sagt är både ord och handling gratis - varför inte se till att ge något tillbaka till världen. Har ni testat stanna där det inte finns övergångsställe för att släppa över en ivrig fotgängare, skänkt ett leende till en främling följt av ett glatt hej, gett två kronor till han framför dig i kassan som inte har jämna pengar, eller betalat kassen han glömde ta? Eller varför inte säga till någon Fan vad du är bra! Det kostar inget, tar ingen tid och ger så otroligt mycket  för dig och den du ger till.

 

 

Många har missat hur viktigt det faktiskt är att skratta

Få vet vad skrattet gör med kropp och sinne. Det här må låta barnsligt men det är få saker i livet som ger mig en så hjärtlig känsla som när jag och Anton ligger i soffan och gosar. Än så länge inte så barnsligt men här kommer både barnslighet och skratt in i bilden. Anton älskar nämligen att få mig och skratta. Tur för honom så är jag extremt kittlig kring örat/halsen. Inte om man petar där utan när man pratar, smackar och andas. Det här får mig att skratta tills jag nästan svimmar och absolut så mycket att magen krampar. Det är i dom här stunderna som kroppen utsöndrar alla dessa hormoner som är a och o för välbefinnandet... Jag blir hög på eufori helt enkelt och det bästa av allt är att det är smittsamt så tillslut ligger vi båda helt utslagna av att ha skrattat halvt ihjäl oss. :)

 

 

Från mig till er
Jag tog mig faktiskt tiden att skriva ned receptet på min chessekake. Dessutom bestämde jag mig för att göra en julig utformning till er också och även lägga upp en utskriftsvänlig fil så att ni kan lägga in denna i erat receptbiblotek därhemma. Hoppas dett den ska smaka! sedan ska det givevis vara 175 grader och inte 157 ;)

Tidningen är skickad till tryckeriet och ron är återfunnen. Nu bär det av till solariet och därefter ett rejält pass på gymmet! Äntligen tillbaka!

I mogron bär det av till Skellefteå. Där väntar en lika utsvulten partner. Känns som om det var evigheter sedan vi sågs. Om jag mot förmodan inte skulle komma tillbaka, behöver ni inte oroa. Jag kan härmed lova att jag var one hell of a lucky girl. Överrskning väntar nämligen. Jag ska testa något jag inte testat förr. Ett litet äventyr skulle man kunna säga. Wish me luck - wish us luck!

Det är ytterst lite kvar på Guidens stora Julspecial. På onsdag ramlar den ned i brevlådorna och då har jag för avsikt att ta ut all den tid jag spenderat utöver mina schemalagda timmar. Jag ska lägga in siller, baka mjukkaka, andas in julen och ha tända ljus varje dag.

Ibland hamnar man i realistiska stunder som känns som ett vackert fotografi
Man får ett behov av att trycka på Print Screen. Denna stund, den ska jag minnas för evigt. Musiken känns speciell, man kisar med ögonen, känner ögonfransarnas varje rörelse och ögonlockens alla långsamma smekningar. Man lyfter hakan lite och.... andas in... Känslan av att titta upp i en stålande sol och vara tillfreds med livet, trots att det är december, mörkt och kallt.

En del går framåt med stormsteg och tragiskt nog blir några "left behind".
Det är en utav verklighetens många faser. Det vi inte får glömma är att det vi visar offentligt är den vi är, utåt sett. Det går inte att övertala någon att vi har förändrats. Enda sättet att förmedla en utveckling är att visa den. Ibland tvivlar jag mer på verkligheten men ibland tvivlar jag även mindre. Gårdagen var en enda stor berg-o-dal bana. Där jag blev chockerad av en del människors tragiska beteenden och personliga egenheter. Vissa gör verkligen allt för att känna sig större. Men jag blev å andra sidan överraskad av andras storhet.

Alla människor har det fria valet, fria valet till åsikter, fria valet till handlingar. Jag har tagit mycket skit i mina dagar men efter 10 år i förtryck kommer jag aldrig mer att låta någon köra över mig. Tro det eller ej men igår blev jag påhoppad - helt oprovocerat. Jag lärde mig någonting väldigt viktigt. Och jag förändrades i samma stund som det klickades på Enter.  På något vis var det skönt att säga ifrån och skriva utropstecken. Tro mig - det är ingenting den här damen är van vid. På sin höjd artikulerar jag lite mer för att göra mig förstådd. Men inte igår. Turligt nog gick solen upp igen då den mest fantastiska personen på jorden ringde mig. Vi vet alla vem det är men det tåls att sägas igen - Anton. Med några väl valda ord fick han solen att stråla åter igen. En varm känsla spred sig inombords. Jag kan inte förändra andras beslut men jag kan glädjas till deras positiva utveckling.
Vilken resa Anton. Du & Jag. <3 På
Fredag ska det busas ;)



"Today is the beginning of my new life.
I am starting over.
All good things are coming to me.
I am grateful to be alive.
I see beauty all around me
I live with passion and purpose
I take time to laugh and play every day
I am awake, energized and alive
I focus on all the good things in life
And give thanks for everyone of them
I am at peace and one with everything
I feel the love, the joy and the abundance
I am free to be myself
I am magnificience  in human form
I am the perfection of life
I am so greateful to be ME"

Vi lever alla i en värld som vi måste acceptera.
En värld där det finns olikheter. Jag vill att alla ska veta att jag aldrig ser ned på någon. Eller heller anser att någon är bättre eller sämre - vi gör bara olika val. När någon kliver ut ur vad jag tycker är respektabelt innebär det inte att jag ser ned på människan. Jag tycker om alla precis som dom är men de gångerna jag blir besvärad eller tar illa vid mig eller ser någon i min omgivning fara illa har jag valmöjligheten att antingen låta det fortgå eller helt enkelt sluta ute det som gör oss illa.

Präktig och allt utom lagom när det kommer till omtanke, fine. Jag blir illa berörd av människor som viker ut sig, eller behandlar mina nära och kära illa. Det är mina två huvudprinciper i kategorin SÅ-GÖR-MAN-INTE. Jag är varken kristen eller förmer däremot ser jag kroppen som något heligt och accepterar aldrig att mina vänner blir illa behandlade.

Ingen skall vara elak med mina vänner eller få dom att må sämre än dom förtjänar.
Och. Jag respekterar inte folk som blottar sig. Det är vem jag är och inget någon kan förändra.

Orden som jagat mig hela mitt liv
Ord som betydelsefulla människor tragglat om i snart ett decennium. Hur jag än gör har jag inte förmågan att vara lagom. Jag tycker någonstans att det måste finnas människor därute som uppskattar när man inte är lagom. I snart en dekad av år har jag försökt att förändra mig själv, den starkaste biten av mig, det som representerar mig. Men. Jag har kommit fram till att det inte går att förändra en sak som personifierar all of me. Det jag kan göra är att förbättra mig eller i det här fallet försämra mig. Tvinga mig att bry mig lite mindre, tvinga mig att vara lite mindre kärleksfull. Men efter flertalet fällda tårar tror jag inte att detta är en förändring som jag kan göra och därefter må bra av. Jag predikar gärna om hur man kan förändra sig själv genom att mantra, genom att upprepade gånger gå emot sin egen känsla och att det tillslut känns naturligt att göra på det nya förändrade sättet - i mitt fall att vara mera lagom. Men något som inte är i min natur kan uppenbarligen heller aldrig bli det, trots att jag övat och tvingat mig - kan jag aldrig någonsin vara lagom. Jag kan däremot försöka och tvinga mig att vara mer lagom men det blir aldrig jag. Idag lever jag bättre genom att tvinga mig till detta. Men det blir aldrig naturligt

Jag är absolut inte äckligt romantisk men jag vill på något vis se mig som en filosoferande person eller någon som gillar att uttrycka känslor i väl valda vackra ord. Hittills har jag aldrig delat med mig av dessa teorier, och poetiska ordpussel på någon offentlig plats. Däremot får min kära sambo och livskamrat Anton ett jämt flöde av dessa skaldekonster.

I går stod hon på tur, hon som för mig är ett musikens väsen, Laleh. Hon som briljerar i vårt älskade och så otroligt svenska program "Så mycket bättre" och jag möttes av en kaskad av musciserande känslor. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att uttrycka min tacksamhet till Anton. Tacksamheten till musiken. Musiken som idag inte är likt något utav vad den en gång var. Idag lyssnar jag med själen, där texten inte längre har ett lika stort värde utan nyfikenheten på uppbyggnaden av musiken väger tyngre. Och numera nyfikenheten på min egen musik.

Blir det ingen snö i år?
Ibland skulle jag vilja ha svar på alla dessa frågor utan svar. Frågor från mig, mina närmsta och även från bekanta. Vad är lagom, gör jag rätt, ska jag tacka ja till det här jobbet, tror du att han/hon är rätt för mig, vad tror du är bäst? Frågorna är många och i alla fallen står jag och alla andra maktlös när det kommer till svaret - för det är helt simpelt,  något som vi får vänta på, som tiden får utvisa. Inget svar kan ges mer än ett tröstlöst "Den som lever får se".