abitof

Gårdagen var - utom räckhåll för någon rättvis beskrivning.
Vilken boost ljuset och snön kan ge och tänk så långt helgens skratt räcker. Nu gäller det att stanna kvar här, att fortsätta kämpa och hålla uppe den positiva andan. Fortsätta skratta helt enkelt.
Igår lyckades jag med att förgylla dagen för några viktiga personer genom middagsbjudning och även genom en oj-jag glömde-lägga-på tabbe. Någon väldigt speciell hade ett mobilsvar där jag skrattar så jag nästan kissar på mig. En något övertrött och därmed lättroad Elin fick en filmvisning där personer gör illa sig - jag må vara skrämmade nu men inget roar mig lika mycket.  Under soppatorsk ska tilläggas.

Investering: Peacearmband

Ibland är jag i min egen lilla bubbla och låtsas att världen utanför är bättre än vad den är. Men jag trivs här, med en tjock glasvägg mellan min värld och er. Det fungerar. Men. Inte utan mina vänner. Det är med lättnad jag kan ta ett djupt andetag, känna hur lungorna fylls, sakta men säkert andas ut och fortfarande känna att jag har fantastiska vänner. Jag väljer helt enkelt att stänga ute världens alla hemskheter för ett slag. Det sägs att man inte väljer sina vänner men ni i samlad skara - som står mig närmast - hör inte till slumpen!

...back from the darkness
Det har inte undgått er att jag har haft en liten svacka. Emedan många gottar sig finns faktiskt ni som verkligen har stöttat och visat omtanke. Jag vill tacka er alla. Även denna gång mäktade jag med att ta mig förbi motgångarna. Tappade räkningen när jag var runt 9 år men det torde vara kring den miljonte jäveln jag besegrar ;)

Träningsvärk och nytt hem
Ser fram emot näst intill träningsfri helg. Innebandy, Crosstrainer och rodd på samma dag - jag tog i lite väl mycket där.  Det gör ont när jag nyser och naturligtvis har jag rethosta.
Ser även fram emot att följa upp hur Bosse och Uno kommer att trivas i sitt nya hem. Någon fick en chans att ge tillbaka och det är jag evigt tacksam för. Nu har vi balans, vi ger och vi får.

Än en gång - tack alla ni som finns för mig!

P.S Igår hade vi fotosession med världens finaste Lucia!

Jag måste ha gjort någonting rätt igår, eller var det mina vänners förtjänst? Det fullkomligt bubblar i mig idag. Jag är så himla glad. I natt har jag sovit tryggt och vaknade utvilad när Mirjas klocka ringde. Trots att jag börjar en timma efter henne steg jag upp och fixade mig. Skjutsade henne till bussen och landade på jobbet 40 min för tidigt. Men det är väl så, när man omges av människor som gör en lycklig, då blir livet lite lättare.

Möglig ekvation
Igår fick vi en överraskning som heter duga. Det finns ingenting som stör i min och Antons relation - förutom en enda liten ekvation som vi inte har kunnat lösa. Disken. Varje helg när jag kommer hem till Skellefteå står Anton med hundögon och skäms för att han "glömde" att diska. Matrester och diskvatten som stått i en vecka är väl inte det allra mysigaste att mötas av när man kommer hem efter en arbetsvecka. Gång på gång har vi känt infektionen när disken kommit emellan. Jag har försökt vara "den större människan" genom att inte vara arg utan helt oberört ta tag i disken. Men. Det var ingen bra lösning i längden. Damn, my misstake. Hur kan egentligen en sådan enkel sak få skapa lite dåliga vibrationer. Dom går ju över i ett kick! men, ingen bra start på en helg. Till saken. Igår. Fick vi en surprise of our life! Våra vänner hade köpt oss en diskmaskin! Lina hade sagt till Jens: ”Vi borde faktiskt köpa dom en diskmaskin”. Sagt och gjort så stod det en maskin på Kågevägen 23. Det går inte att ta emot den helt ogenerat. Jag har ju länge tänk att jag ska köpa en men har varit alldeles för stolt eftersom jag ansett att problemet inte legat hos mig. (Vad nu det löser för problem vet jag inte) Men. Det här visar inte bara vilka fina vänner jag har, utan att dom känner oss väl och ser lösningar på våra ekvationer.

Nåväl, det går väl an då - det där uttrycket som jag inte riktigt kan ta till mig. Det är helt enkelt inte min melodi. Men jag måste detta till trots säga att jag omges av likasinnade och vi leker väldigt bra tillsammans.
Igår innan jag skulle somna hamnade jag i något sorts ekorrhjul av ”tackningar”. I min omgivningen vet vi mycket väl att den bittra verkligheten inte är fullt så som vi önskar. Emedan vi tycker att man inte ska vara tacksam för självklarheter, tycker kanske resterande världen att allt inte är fullt så självklart. Jag kan rent bli lite förbannad på sådant däringa tacksamhets-tjaffs. Om min bästa vän separerar anser jag att jag är en dålig vän om jag inte gör mitt yttersta för att hjälpa henne att få en så smärtfri separation som möjligt. Och här kommer den positiva överraskningen... Det har nämligen visat sig att människorna i min omgivning, till och med dom som inte alls har någon relation till min allra, allra bästa vän - erbjuder att hjälpa till. Det är, vad jag tycker, att ta vänskapen till en annan nivå. ”Jag känner henne inte men jag vet att hon betyder mycket för dig så självklart ställer jag upp, dessutom är hon en fantastisk människa”. Vi har liksom skapat en god cirkel som gör mig lycklig. Det här är kråksången jag pratat så mycket om. Skapa goda cirklar, det tål att upprepas för livet blir ju så mycket enklare då.

Kvällens göra: Sortera tusen böcker i enlighet med någon sorts färgskala. Vem har sagt att en bokylla ska vara tråkig?

Note: Make a difference.

..som får mig att känna mig speciell
Som ni alla vet så anser jag mig ha den bästa tänkbara livskamraten. Igår gjorde jag mitt teoriprov på Trafikverket och blev godkänd. Mitt schema har varit så fullspäckat att jag inte visste om jag skulle klara det. Dagen innan kändes det allt utom bra. Men Anton han ställde upp för mig detta till trots att han själv är nyopererad. Han satt där i sängen, framför datorn och höll mig sällskap. Han strök mig på ryggen när timmarna hade rusat iväg och ryggen började värka. Efter all denna stress över att hinna med alla bollarna jag kastat upp i luften kom det fler underbara handlingar. Per min kombo och vapen-dragare bestämde sig för att bjuda mig och Anton på en middag på tu man hand. Så, efter allt pluggande gick vi ut och åt en 5-rätters middag och åkte därefter hem för en god natts sömn. Dagen med stort D anlände och jag klarade provet. Jag vet att det är till stor del tack vare mina fina vänner och det är fakta att jag inte ens hade kunnat  genomföra provet om det inte vore för Antons och Idas delaktighet. Ida skjutsade mig fram och tillbaka för att få alla papper faxade och klara. Dessutom tidigt på morgon då hon egentligen hade sovmorgon. Utan er hade det aldrig fungerat.

När man är lite nedstämd
Allt går inte alltid som man tänkt sig och då är det viktigt att man omges av bra vänner. För min del och mitt liv finns det ingeting att klaga p, men människor i min omgivning har det svårt och det påverkar mig. Jag låter det påverka mig mer än jag borde.
Gårkvällen hör till en av dessa stunder då jag känner mig maktlös. Maktlös inför andras välmående.  Men Ida fick mig snabbt på andra tankar. Att bara slappna av, njuta och känna frid är ingenting jag är bortskämd med. Men något jag faktiskt fick göra igår.

Bortskämd
Jag börjar nog bli bortskämd för jag fick precis en väldigt fin present av Anton. Jag och Lina ska på SPA! Vi behöver båda koppla av och känna ro.  Så på lördag tar vi med oss badkläder och drar!