abitof

Snart börjar det...
Det här nya livet som jag har snackat om. Det är närmare bestämt två stora händelser i mitt liv. En av dem är mer påbörjade än den andra. Nu snackar vi inga små grejer utan en mediacirkus som kommer att ta upp en stor del av min tid. (Nervöst skratt) Sjukt spännande - kan knappt vänta på att få avslöja till er alla!

Jihaa!

It's the new black
Det här med bokstavskombinationer ogillar jag en hel del. Jag har fått höra att jag i bipolär, manodepressiv och att jag kanske bör kontrollera om jag inte har ADHD. Måste man ha en "beteckning" för att man är rastlös och orkar lite mer än övriga. I så fall lider jag även av schizofreni. Ena veckan har jag ADHD, är över-aktiv och kan inte sitta stilla. Emedan jag andra veckan drabbas av latmasken. Då måste jag ställa frågan - är jag manodepressiv för att någon nära dör? Ena dagen ligger jag plötsligt hemma och gråter, trots att jag dagen innan var glad och pigg som en lärka?

Nej, har det här blivit någon sorts trend? Är det verkligen något vi ska stäva efter?
En bokstavskombination förklarar varför vi är som vi är. Den ska inte användas som en ursäkt för dåligt beteende. *Missförstå mig inte. Jag har nära och bekanta som verkligen har ett problem och som behöver hjälp och verktyg för att klara sin vardag lite bättre. Men nu börjar det delas ut beteckningar till höger och vänster. Det gått för långt enligt mig.


* Det heter inte missförstå mig rätt, vad fan är det för jävla svenska? Sluta upp med det. Kontamination! Nu fick jag sagt det med.

Framtidsplaner
Nu är viljan tillbaka och det är minst sagt härligt. Det är alltid trevligt att bara vara positiv men så enkelt är ju inte livet. Jag har varit krasslig i flera dagar men ingenting bryter ut. Fryser rumpan av mig här. Spänner mig och har ont i hela kroppen. Sov omänskligt mycket i helgen. Känns nästan som om jag vill provocera fram (vad de nu kan vara) så jag slipper skiten. För nu. Nu ska jag ta itu med hälsa och framtidsplaner.

Det skall målas på Åbergsleden
Jag vet inte vad som tog åt mig, men måla ska jag i alla fall göra. Inte på någon vägg denna gång. Massvis med tavlor. Moving Faces. Härligt med lite inspiration. Det är vad som händer när livet plötsligt känns lite enklare. Jag har en ny regel nu. I en månad framåt är mitt eget intresse viktigast. Inte Jannices, inte Mirjas, inte Cissis. Känns märkligt. Andra är ju alltid viktigare. Så är jag. Men. Det är prioritering Elin nu. Under denna period ska jag färdigställa mina projekt. Jag kan i alla fall avslöja ett av dem. Målningarna som jag redan förtäljt. Ok. En till. Renovering av mitt sovrum som tar fart ikväll. That’s all ya’ll g’na no’!

Vilken fest!
Även om Anton höll sig nykter och jag höll mig till folköl blev det en otroligt lyckad suring i år igen. Jag har ingen aning om hur många vi var men 30 personer skulle jag tro. Alla underbara och vansinnigt trevliga. Dagenefter-smaken i munnen var som väntad. Jag andades surströmming ur varje liten por/molekyl i kroppen. Tog mig en halv dag innan jag gillade mig själv igen. I det stora hela, sjukt lyckad helg. Mycket gjort i garaget och mys med finaste människorna, ingen nämnd ingen glömd.

...är aldrig lätt, även om det är för ens eget bästa.
I det här skedet är jag så otroligt glad att jag har Anton - som verkligen kommit att bli den bästa vännen jag någonsin haft. Det sägs att kärleken kommer och går och vännerna består. I mitt fall känns det inte så. Jag har funnit en livskamrat i min kärlek. När det kommer till vänner, har jag helt enkelt dåligt omdöme. Det erkänner jag.

Trots att jag är en människa med otroligt stort hjärta är det inget fel med att vara hård. I mitt fall kan hård definieras - rättvis.
Vissa upplevelser i mitt liv har gjort att jag har en annan syn och insyn på saker i livet. Det är självfallet att man har fler svar om man har upplevt fler saker än vad ”normal-svensson” har. Efter många år och timmar där jag har ställt upp på alla sätt och vis för vänner, nära, kära och även bekanta (till och med ytligt bekanta) insåg jag att det måste finnas vissa regler och normer. Åtskilliga gånger förlät jag, så är det inte idag. Jag började sätta gränser. Jag släpper sällan och aldrig in människor i mitt liv. De personer jag umgås med idag är väldigt få till antalet men stora människor som ger mig ett både intellektuellt och underhållande utbyte.

När det börjar bli svårt att somna om kvällarna. När magen vrider sig och jag trots alla försök inte lyckas hjälpa människan att hitta rätt - det är då jag trycker på stoppknappen. Men aldrig utan att göra ett sista försök eller något sorts avtryck som förhoppningsvis lämnar en klokare dock mer ensam människa bakom mig.

Livet ska vara enkelt!

Mitt i allt hände det. Jag har börjat pensionsspara, aktiespara och kollar prislappen på köttstycket i charken. Det är inte allt. I något svagt ögonblick beslutade jag och Anton att vi skulle köpa ett monster.
En 2011 135i M Coupé - BMW (givetvis), cirkapris = femhundratusen +.

Motiveringen
"Vi vill inte ha barn, har inga planer på hus och har inga lån. Vi kan mycket väl ha den bilen vi drömmer om, emedan andra påtar på i rabatten i sin drömvilla."

Men.
Snåltarmen kom fram. Det vill säga jag. Efter inte alls noga övervägande, inte alls lång betänketid så avslutade vi projektet. Nu återstår bara att lämna tillbaka säljbroschyren till BMW, som inte hade hemma information om bilen som inte ens går att köpa ännu. Nåväl, inbjudan till testkörningen av demobilen återstår ju. Så varför inte gasa iväg på en tiominuterssväng med drömbilen - helt gratis!

Slutresultat
Jag vill äta för mycket, njuta för mycket och resa för mycket för att låsa en förmögenhet i en bil. Nej investera är mitt nästa steg inte slösa.

Lampor & penisar
Jo det är faktiskt så att jag i vissa fall har en massa grodor som hoppar ur munnen. Näst intill varje dag. Exempelvis. Igår monterade jag en ny lampa i läggan på Åbergsleden (Boden)) och utbrister nedstämt. ”Allt på Åbergsleden blir litet”. Sedan står jag tyst en stund och tittar på min tidigare gigantiska lampa som numera ser ut som e liten fis och utbrister igen.. ”Fast inte allt, Antons kuk blir aldrig liten”.

Skärmar & framstjärtar
Det är svåtr att beskriva men det liksom bara trillar ur mig. Som häromdagen. Min tekniker med världens bästa namn (Mac Daddy) sitter bakom min nya gigantiska dator och säger. "Blir det Skellefteå eller kommer du att sitta här med din nya leksak". Och så händer det igen. "Man vet aldrig, mitt i allt är det musavtryck på skärmen nästa gång du kommer hit". Himmel pch pannkaka. Att jag aldrig kan vara tyst!

Vädret bådar inte gott för min "reinkarnation"
Samma visa är det varje höst. Dojjorna åker fram och barkspåret blir min fristad. Men. Hur ska jag göra nu? Det regnar så mycket att jag inte ser ut genom fönstret. Ska jag bara skita i det, bli blöt och hoppas på att inspirationen kan flöda trots ösregn eller kokar jag en kopp te?

Vi åkte till drömme, gjorde upp en eld, lekte indianer, fiskade fisk och rökte fisk. Vi tvagade oss i sjön och badade bastu. Stal en livräddningsbåt. Såg en ko. Köpte One-pieces och blev en One-Piece Family. Matchade onödigt mycket. Dränkte oss i Hawaiian Tropic. Hade sand mellan tårna, skinkorna och i musen. Läste däckare. Åkte bil. Körde bil.  Fick fotmassage. Åkte till Power Big Meet. Blev nästan utkastade ur bussen. Spelade på Kakan-Ulla. Tatuerade Ulla. Såg jätteträd på rad. Körde som galningar. Fällde en reunion-tår. Såg en bajsklick på bajamajan i Kristianstad. Fylldes med öl på Krstianstadsdagarna. Träffade Becka och hennes man. Skrattade åt "Brats" med tröjor över axlarna. Drack rose med havsutsikt. Tog en hamnpromenad. Åkte utomlands. Badade på ett sunkingt badland. Hamnade på världens mysigaste strand. Skrämde barn som kastade maneter. Åt världens största pizza. Tittade på tyskland. Köpte massvis med öl. Drack massvis med öl. Drack världens största Hooegarden. Byggde sugrör. Drack ur sugrör. Såg magnifika byggnader. Såg baracker. Drack en jätteöl. Åt för mycekt ribs. Drack massa drinkar på Avenyn. Luktade efter bästföre-deo-datum. Vaknade med minus på kontot. Åkte Atmosfear. Drog till Mexico. Drack öl. Åkte till Lidingö. Åt kalix löjrom. Blev utskälld av en dryg bartender och åkte hem.

Det är så att man bara vet när man finner den. Jag har många gånger förr sagt att jag äntligen tror att jag vet vad det är och hur det känns. Men att tro är att icke veta, som en god vän till mig, ofta säger.
Det har hänt något, en känsla har fått liv. Som ni alla vet är livet ingen dans på rosor. Men tro mig, mitt i allt kämpande kommer ett överraskande lugn att komma. Dagen då du gjort tillräckligt många rätt, betalat nog och gett lagom. Det är då känslan av att vara i tornadons mitt kommer. Utanför springer folk i panik och vet inte i vilken riktning dom ska sätta ned nästa steg. Det brusar och dånar där utanför. Men för oss, mig, som är i tornadons mitt blir allt plötsligt tyst, inget dån, bara en stilla vind. Axlarna åker ned, man blickar plötsligt uppåt allt oftare, tänker på livet och vad det har gett. Vad framtiden kan ge om jag bara vill. Möjligheter. Tornadons dånande väggar fungerar nu som ett skydd, en borg med meterbred mur. Det onda på utsidan är inte längre ett hot, ingenting som längre berör, ingenting man hör. Plötsligt värnar man om sin plats i stillhet.