abitof

Det vi inte kan förstå blir vi, med största sannorlikhet, rädda för.
Många av oss är medvetna om de skräcker eller fobier vi har. Det kan röra sig om höjd, trappor eller spindlar. Mina rädslor är kanske inte fullt lika enkla, det är nämligen känslor och situationer som uppstår, det som gång på gång lämnat mig maktlös. Ödet.

En gång mötte jag en pojke, en vilsen pojke som likt mig inte ännu hade hittat sig själv. Efter dryga sju år valde vi att separera och över en natt hade jag lämnat mitt hem, min trygghet och min vardag för att vakna upp i en främmande lägenhet som nu kallades mitt hem. Ett kallt och kalt hem, utan några minnen. Men ett hem med ting som fick vardagen att fortgå. Ting.
Plötsligt kom måsten, som att tömma telefonen på minnen och att inte ringa. Ett nytt liv tog början vid ett annat livs slut. Hans familj var inte längre min familj, livet skulle gå vidare precis som sig bör. Jag blev en skrämmade person som trotsade den oskrivna regel. "Man kan ju inte bry sig om sitt förflutna". Nej. Man måste gå vidare. Plötsligt ska det gamla livet inte längre ha något värde. Omsorg och kärlek det fick man absolut inte visa. Inte ens vänskap. Då är det inte som sig bör. Ödet bestämde och jag hade över en natt ett helt främmade liv.

Samma känsla mötes jag av när Jonas gick bort. Jonas - min ungdomskärlek. Ni vet den där som aldrig riktigt rostar. På onsdagen bestämde vi att...  "Till helgen då ska vi gå på fest". Jag fick ett glatt sms: Vi ses snart. Men så slocknade två liv. Jonas dog den natten och morgonen efter vaknade jag plötsligt i ett annat liv. Trots den stora sorgen ringde väckarklockan, trots att jag ville pausa tiden och försöka förstå vad som egentigen hade skett fortsatte allt. Ett nytt liv, som var främmande för mig. Det gick att ringa till honom, men jag fick aldrig något svar. Plötsligt fanns inte det som jag hade älskat mest. Det som fått mig att glöda. Men livet det fortsätter, vare sig man vill eller inte.

Det här är min största skräck. Hur man ena sekunden kan sitta i sitt hem och i nästa vara en främlig i en ny värld som man inte själv valt. Vi har alla suttit där, med ansiktet i handflatorna och undrat varför...

Jag pratade med min mamma igår
Under samtalet kände jag mig stressad och var inte alls särskilt trevlig. Men plötsligt vände det. Ena sekunden var jag irriterad och andra kärleksfull och förstående. Min mamma hade varit till läkaren. Allt ser inte perfekt ut och plötsligt hade jag all tid i världen att prata. Varför fungerar vi så? Varför ska jag behöva bli påmind om verkligheten och hur skört livet är - för att kunna uppskatta och värdera.
Tänk om jag vid det där sköra tillfället var lat. Vid det tillfället då ödet redan hade bestämt sig? Jag kan få en känsla av uppgivenhet om Anton går ut genom dörren och jag inte har sagt eller gett ett för mig värdefullt adjö. Då måste jag snabbt lyfta luren och se till att det blir gjort. För jag ska aldrig mera stå där och ångra vad jag inte gjorde. Det är min skräck.